Ursula K. Le Guin, första delen

Ursula K. Le Guin är en författare som får mig att vilja stanna upp i läsandet som när jag under en skogspromenad stannar till för att titta på en porlande bäck eller ett djur som hoppar över stigen, eller bara för att jag helt enkelt trivs i skuggan under ett träd eller vid en mossbeklädd klippa. Ibland läser jag samma mening två gånger. Inte för att jag inte tror mig ha förstått den, utan av samma anledning som jag ibland lyssnar på en bra låt två gånger i rad eller beställer samma öl en gång till trots att det finns både ett rikt utbud att tillgå och intresse för nya smakupplevelser.

Efter att ha läst några böcker ur hainishcykeln har jag fått intrycket att hennes böcker är stillsamma, ofta långsamma. Detta inte nödvändigtvis på grund av att händelseutvecklingen ibland är långsam, utan snarare för att varje mening, varje händelse, varje ord är vägt på guldvåg. Allt är relevant, och när det är på det viset får jag inte den där lätt stressade känslan av att författaren stjäl dyrbar tid från mig. Jag blir lugn. Jag litar på att nästa paragraf också kommer att vara värdefull.

Dessa intryck gör att jag vill skriva om hennes böcker med samma eftertanke som kännetecknar dem, vilket utan tvekan är en rejäl utmaning. Jag väljer att börja med dessa kortfattade observationer.

Neanderthal Parallax av Robert J. Sawyer

Robert J. Sawyer tillhör den typ av författare vars skrivande föregås av enorma mängder research. Detta gör att han med självförtroende kan handskas med de mesta skilda ämnen på ett lättvindigt vis. I sin trilogi om ett parallellt universum där våra syskon neandertalarna blev den dominanta livsformen bedriver han obesvärat religionskritik, miljöaktivism, socioekonomisk samhällskritik, neuropsykologiska spekulationer, avancerade resonemang om genetik och genuskritik på ett mestadels direkt och underhållande vis. Detta gör han bland annat genom att kontrastera sitt tänkta neandertalarsamhälle mot vårt samhälle av idag, i en utopisk-dystopisk jämförelse där vår verklighet utan tvekan utgör den negativa polen. Samtidigt jämförs kulturen i grannländerna Kanada och USA, ej sällan med en polemisk udd riktad mot sistnämnda (författaren är kanadensare).

I trilogin, som tillhör den typ av trilogi där böckerna tillsammans utgör en roman snarare än tre, får vi följa Mary Vaughan, genetiker från Kanada. Efter att sprickan till neandertalarverkligheten öppnats som en bieffekt av ett experiment med kvantdatorer, arbetar Mary med att undersöka neandertalarnas DNA och blir på sikt väl förtrogen med deras samhälle och kultur. Den första neandertalaren vi kommer i kontakt med är fysikern Ponter Boddit som så att säga råkar trilla igenom då sprickan öppnar sig, och det är i mångt och mycket genom interaktionen mellan Ponter och Mary som deras och vårat samhälle jämförs och vårat kritiseras.

 Trilogin tillhör närmast kategorin kioskvältare, i det att författaren ser till att läsaren får sitt lystmäte av allt mellan romans och naturvetenskap och det med en rejäl dos spänning, men böckerna har inte högt underhållningsvärde på bekostnad av tänkvärt innehåll. Som sades ovan bedriver författaren samhällskritik på alla tänkbara nivåer, och detta oftast med besked. Oftast, som sagt, för ibland är det lite svårt att sätta fingret på hans agenda. Varför blir exempelvis Mary Vaughan våldtagen i början av sviten? Om poängen är att det skall utgöra ett spännande element i handlingen är det hela minst sagt smaklöst och skrämmande, men om det å andra sidan är en del av den samhällskritiska agenda författaren har, kan man fråga sig om han ändå inte klarat sig utan detta ganska problematiska grepp, eftersom en romankaraktär utan tvekan kan vara en trovärdig feminist utan att utsättas för extrema former av våld. Våldtäkten behövs verkligen inte för att legitimera den feministiska samhällskritik som är ett återkommande tema i boken. Vidare anser jag inte att den är nödvändig för att ge en psykologisk förklaring till varför Mary Vaughan gör något så radikalt som att bli förälskad i en neandertalare, eftersom huvudkaraktärens psykiska disposition för öppenhet mot det annorlunda utan tvekan skulle kunna uppnås genom mindre smaklösa litterära grepp.

Om man försöker bortse från nyss nämnda, obekväma och ganska smaklösa element, är det på det hela taget fråga om välskrivna och underhållande och till och med tänkvärda böcker fyllda med relevant samhällskritik och intressant vetenskaplig spekulation, men det har faktiskt inte varit helt lätt att se genom fingrarna i detta fall.

VALIS av Philip K. Dick

När jag skrev om Dicks Do Androids Dream of Electric Sheep valde jag att enbart citera ett fåtal passager rörande djur, som tagna ur sitt sammanhang syntes mig synnerligen underhållande. På så vis tillfredsstållde jag både min lata och  min humoristiska sida. VALIS är en väldigt annorlunda bok, men även här berörs frågor om identitet, verklighetens natur och fiktionens gränser. Även i detta fall väljer jag att fatta mig någorlunda kort, men några citat blir det inte.

På både det stilistiska och det narrativa planet är valis en ganska paranoid bok, där kaos och struktur om vartannat bildar en synnerligen mångfacetterad helhet. Ordnat strukturerade och numrerade filosofiska eller teologiska utsagor varvas med berättande som mer eller mindre på samma gång sker i både första och tredje person, referenser görs till både författarens vardag och religiösa skrifter. Det kan tyckas rörigt, men det är faktiskt fråga om en roman med allt från protagonister och kärlek till hot, hinder och problem att lösa.

Bokens huvudperson (eller kanske dess författare) försöker komma tillrätta med en gudomlig uppenbarelse (eller kanske hallucinationer), samtidigt som hans verklighet (eller kanske hallucinationer) mer och mer tycks bekräfta uppenbarelsernas innehåll. VALIS rör sig på teologins område, och behandlar både praktiska och teoretiska filosofiska frågor på ett både mer direkt och mer ärligt vis än förmodligen allt annat jag läst inom sf-genren, men författaren propagerar inte. Han ställer många frågor men erbjuder inga svar.

På det stora hela är VALIS ett gigantiskt frågetecken, bitvis spännande, bitvis jävligt roande. Det känns relevant, på ett diffust och undflyende vis, men detta ogreppbara är mer eggande än irriterande. Extremt inspirerande läsning. Denna bok kommer läsas om mer än en gång, så jag tackar den vän som gav mig den i födelsedagspresent.

Kunngörelse

När jag ogillar böcker är jag inte särskillt nyanserad i min kritik av dem, och när jag gillar dem är jag väldigt förlåtande mot eventuella tvivelaktiga element. Detta sagt angående föregående inlägg. Vidare måste jag påpeka följande: stackars den författare som jag råkade läsa efter att ha läst Distress. Det kanske inte framkom tillräckligt övertydligt i förförra inlägget, men den boken var så in i helvete bra att vad jag än hade läst efteråt, så hade det förmodligen bleknat i jämförelse.

Samtida, prisbelönt sf

Med avsikten att sätta ihop en liten lista över intressanta sf-romaner som givits ut under 2000-talet har jag i flera timmar försökt hitta en sammanfattande förteckning över de största genrespecifika litteraturpriserna. Slutligen fann jag detta och detta. Vissa av böckerna faller snarare in i besläktade genrer, som fantasy eller kontrafaktisk historia. Följande urval listar ett litet och någorlunda godtyckligt urval av romaner som tilldelats flera priser och som enligt min subjektiva bedömning tycks vara intressant sf-litteratur. Detta innebär givetvis att vissa tveklöst intressanta verk hamnar utanför. Jag väljer för övrigt att endast ta med böcker och författare jag inte läst ännu.

Blackout/All Clear av Connie Willis
Connie Willis har bland annat vunnit elva Hugo Awards, sju Nebula Awards och fyra Locus Awards. Blackout/All Clear, en roman om tidsresor i två delar, kammade hem en av varje. Willis är från Colorado men flera av hennes romaner utspelar sig i England, så även denna, som handlar om historieforskning som bedrivs genom resor i tiden. Enligt lite slentrianmässiga efterforskningar som jag bedrivit skall hennes litteratur präglas av en motvilja mot politisk korrekthet och av humoristiska grepp som ibland gränsar till slapstick men som för den skull inte undergräver de allvarliga teman som hennes böcker behandlar. Hon skall ha ett fokus på humaniora och mjuka vetenskaper, utan att för den delen undvika teknologiska spörsmål. Tycks jävligt intressant, måste jag säga.

The Windup Girl av Paolo Bacigalupi
Den amerikanske författaren Paolo Bacigalupi skriver vad som brukar kallas biopunk, det vill säga sf med fokus på bioteknik. Liksom cyberpunk, som vanligen dristar ämnen som informationsteknologi, teknologiskt altererade människor och artificiell intelligens, brukar biopunklitteratur utspela sig i en någorlunda nära framtid där megakorporationer utgör en synnerligen betydande maktfaktor. Skillnaden är vetenskapligt fokus och antagandet att biotekniken i många avseenden kommer leda till större förändringar än cybernetik och IT. The Windup Girl överöstes med priser (Hugo, Nebula och John W. Campbell Memorial Award) och verkar sålunda vara en bra inkörsport till en mer eller mindre samtida form av sf som jag personligen är ganska obekant med.

The Dervish House av Ian McDonald
Ian McDonald, brittisk författare med skotska och irländska rötter, skriver sf som delvis tycks kunna beskrivas som cyberpunk, och hans romaner tycks till stor del utspela sig i utvecklingsländer, något som är förhållandevis ovanligt inom sf, och som förmodligen öppnar upp för behandlandet av många relevanta frågor som tråkigt nog inte dristas så ofta som de borde inom genrens ramar. The Dervish House utspelar sig i ett framtida Istanbul, där nanoteknologi, gamla legender, konspirationer och dramatiska händelser under en veckas tid för samman en handfull för varandra tidigare okända människor. För boken har författaren tilldelats BSFA Award och John W. Campbell Memorial Award.

Nova Swing av M. John Harrison
Nova Swing tycks av olika recensioner att döma vara riktigt svårkategoriserad, och handlingen tycks vara krånglig att sammanfatta. Jag väljer att kort konstatera att det rör sig om sf med noirinslag, att det handlar om en plats och en tid långt borta, att recensionerna omedelbart får mig att asociera till bröderna Strugatskijs ohanterbart superba Picknick vid vägkanten och att jag får en vag känsla av space opera någonstans i magtrakten. M. John Harrison, som tycks ha väldigt vida litterära influenser och intressen och som av allt att döma inte sticker under stol med det i sina böcker, tilldelades för boken i frågan Arthur C. Clarke- och Philip K. Dick-priserna. Varför har alltid sf-författare en mystisk initial i sitt namn?

A Deepness in the Sky av Vernor Vinge
Eftersom den amerikanske författaren Vernor Vinge är professor emeritus i datavetenskap och matematik skulle man kunna misstänka att han i allmänhet är jävligt ball och att han i synnerhet skriver bra, hård sf. A Deepness in the Sky behandlar Vinges favorittema artificiell intelligens, är libertarianskt vinklad (varför är libertarianer bra sf-författare?),* berör interstellärt maktspel och utomjordiska civilisationer. Vinge, som ju har varit med ett bra tag och varit viktig bland annat för framkomsten av cyberspacebegreppet, borde jag nog ha läst för länge sedan.

* Visst hade det varit kul att läsa miljöpartistiska post-cyberpunkutopier och space opera a la August Palm?!!

Kopimism/Time Cloak/Sawyer/Clarke

KOPIMISM

Förr i tiden hände det tydligen att unga män sade sig tillhöra Jehovas vittnen för att undkomma värnplikten, eller åtminstone få göra någon form av vapenfri tjänst. Eftersom jag tillhör dem som anser att värnplikt är något aningen förlegat och att folk som inte är villiga och inte drivs av väl genomtänkta motiv inte är lämpliga att handskas med vapen, tycker jag inte att detta gamla knep är särskillt kontroversiellt. Däremot kan man fråga sig i vilken grad en eventuell religiös övertygelse skall kunna fungera som en förevändning för att slippa undan samhälleligt engagemang i en demokrati. Jag skulle till exempel kunna tänka mig att betalandet av skatt är något som strider mot de grundläggande principerna i LaVeys satanism. Om det inte vore så att satanister är omöjliga att ta på allvar, skulle detta ha varit ett intressant problem.

Ännu svårare att ta på allvar är kopimismen. I synnerhet som denna tro tycks vara grundad av någon som är med och leder Kristna studentrörelsen i Sverige. Rätten att praktisera sin tro under organiserande former är i mina ögon en viktig demokratisk princip. Då folk driver gäck med denna rätt och de lagar och förordningar som gör denna rätt praktiskt tillämpbar, undermineras och urholkas en viktig del av det demokratiska systemet. Kanske. I vilket fall som helst framstår det hela som antingen ett misslyckat practical joke eller ett sätt att utnyttja det faktum att Sveriges religionslagstiftning är hyffsat bra. Att motiven är religiösa har jag svårt att tro.

Enligt min mening är religion något som skall tas på allvar. Så även frågan om copyright och immaterialrätt. Jag är en nitisk förespråkare av free software och open source och en musiker som vägrar att ens försöka ta betalt för den musik jag skapar. Kopimismen framstår som ett jävligt otaktiskt drag. I ännu högre grad än tidigare framstår det som att frågorna om fildelning och copyright tråkigt nog främst drivs av revolterande tonåringar som försöker skapa sig en identitet genom att hålla sig med kontroversiella åsikter. Det är klantigt att driva med både det demokratiska systemet och med sin egen agenda om man vill bli tagen på allvar. Och jag tror inte att kopimismen kommer att leda till några samhälleliga kryphål för sina utövare heller, om det nu är det de är ute efter.

------------

TIME CLOAK

National Geographic skriver här att forskare funnit ett sätt att mycket lokalt och under sanslöst begränsad tid få händelser att synbarligen försvinna, genom att kröka ljuset. Det var i grevens tid!

------------

ROBERT J. SAWYER

Den kanadensiska författaren Robert J. Sawyers trilogi The Neanderthal Parallax tycks av första boken att döma vara rejält underhållande, i synnerhet vad gäller hans beskrivningar av det i vissa avseenden föredömliga neanderthalarsamhället, men jag väljer att återkomma då jag läst alla tre delar.

------------

CLARKE

Childhoods End var en synnerligen torr bok om andlig evolution och en främmande civilisation som förmyndare, som trots fantastiska visioner och synnerligen ambitiösa pretentioner var ganska trög att ta sig igenom. Enligt min erfarenhet är Clarke en synnerligen ojämn författare. Min tes är att han inte bemästrade romanskrivandet förrän på sextiotalet. Ovan nämnda verk samt The City and the Stars har jag plikttroget läst, men om man vill läsa femtiotalsclarke skulle jag hellre rekommendera två fantastiska novellsamlingar: Expedition to Earth och The Other Side of the Sky.

More Than Human av Theodore Sturgeon

Inte förrän jag avslutat läsningen av romanen vars namn helgar ovanstående rubrik, fick jag reda på att Theodore Sturgeon skrivit de Star Trek-avsnitt som introducerar the prime directive och pon farr. Inte heller visste jag att han myntat ett synnerligen träffsäkert talesätt som senare kommit att kallas Sturgeon's Law: "Ninety percent of SF is crud, but then, ninety percent of everything is crud." Så har vi väl alla tänkt någon gång, då vi försvarat vår stora passion mot oinitierade belackare? Hade jag vetat detta då jag öppnade boken hade jag haft skyhöga förväntningar.

Däremot var jag redan innan läsningen extremt förtjust i fisk. Någon som heter Stör i efternamn måste ju rimligtvis vara en bra författare, tänkte jag, och fick rätt. Boken hade förmodligen klarat granskning även om ovan nämnda förhållanden från början varit kända och höjt förväntningarna.



Temat är människans nästa steg på evolutionens trappa, ett stort kliv som tas av en grupp särlingar, mer eller mindre psykiskt och fysiskt oförmögna outsiders, som i förening bildar något mycket annorlunda. Med fullkomlig kontroll över språket, lika tillgängligt som poetiskt, beskriver Sturgeon hur de olika originalen dras till varandra och bort från samhället. Synnerligen underliga öden korsas. En ung, lovande officer, stumma tvillingar, ett spädbarn som aldrig kommer växa upp...

Som så ofta i sf, så är nästa evolutionära steg av andligt slag. Sturgeon koncentrerar sig på psykologi och moral. Detta är ingen bok för den ensidigt technofetischistiskt lagda. Dock vill jag här citera en av de få passager som rör teknologi: "A gravity generator, to increase and decrease the weight of Prodd's old truck so he could use it as a tractor. All because Prodd's horse died and he couldn't afford another."

Läs!

Shine

Jag har nyss inhandlat sf-antologin Shine, med optimistisk sf som utspelar sig i en nära framtid. I mina ögon ter sig optimistisk sf som något som hör femtiotalet till. Ingen skriver väl idag på temat "det blir så härligt om ett tiotal år, då alla har varsin robot" eller "vad underbart med ett kylskåp som lagar mat". Att dregglande fantisera om dörrar som öppnas per automatik, portabla kommunikationsapparater och datorer man kan prata med hör till historien, men många samtida sf-författare tycks ha svårt att släppa dessa numera vardagliga koncept. Som om dagens vardagliga bekvämligheter vore de sista teknologiska landvinningarna att se fram emot. Som om det bara kunde gå utför, nu när mobiltelefonerna äntligen blivit en del av vardagen. För är det inte så att cirka 90% av all sf som skrivs idag är mer eller mindre dystopisk?

Jag har ännu inte börjat läsa Shine, men jag har stora förhoppningar om att den kommer visa dels att det fortfarande finns hoppfulla sf-författare, dels att det går att skriva optimistisk sf utan att falla tillbaka till det tillstånd av naivt, femtiotalsmässigt framtidsdrömmande som exemplifieras så bra i Donald Fagens ironiska, mästerliga och aningen sliskiga hit I.G.Y.

Do Androids Dream of Electric Sheep? av Philip K. Dick

Det har redan skrivits hyllmeter om denna klassiker, och dessutom känner jag en viss missnöjdhet med det sätt på vilket jag skrivit om tidigare lästa böcker här, så jag väljer att istället lyfta fram några av de bästa citaten rörande djur, som finns att läsa i boken.


"I arranged it; I found the toad."

"Would a squirrel need that? An atmosphere of love? Because Buffy is doing fine, as sleek as an otter. I groom and comb him every other day."

"If I had killed you last night my goat would be alive now."

"What are the advantages to goats?"

"I've got three thou cash. How much is that family of rabbits over there?"

"Often times when you invest in an animal and take it home you find, some morning, that it's eaten something radioactive and died."

-----------

Jävlar vilken bok!

Man Plus av Frederik Pohl

Efter att ha läst Gateway kunde jag inte låta bli att lägga vantarna på Man Plus, som även den är skriven kring mitten av sjuttiotalet, av en Pohl som såvitt jag förstått tydligen var i toppform vid den tiden. Av allt att döma är han fortfarande, vid en ålder av 92 år, en aktiv skribent. Han skrev en roman förra året och uppdaterar sin blogg regelbundet.




I en nära framtid där människans existens hotas av hunger, krig och kaos strävar en grupp nordamerikanska vetenskapsmän för att skapa en människa som kan leva på Mars, dels för att ena folket i strävan mot ett högre mål, dels för att statisktiska beräkningar påvisar att jorden inte längre är säker. Målet är att skapa den perfekta hybriden mellan människa och maskin och att säkert landsätta denna på Mars för att visa att vår grannplanet erbjuder räddning.

Roger Torraway, namnkunnig astronaut, blir den människa som genom smärtsamma operationer, konditionering och träning förvandlas till den monstruösa varelse som behövs för att vinna Mars. Boken följer hans allt annat än oproblematiska väg dit, de kval det innebär att förvandlas till något synbarligen helt omänskligt, att vara ett politiskt verktyg, att vara gift, att vara otillräcklig... Och slutligen knyts det hela ihop på ett oerhört snyggt vis. Maken till nerdgasm har jag sällan upplevt.

Snyggt, enkelt och direkt skrivet. Jordnära i allmänhet, svävande ibland, filosofiskt ibland. Men Pohl tar sig inget vatten över huvudet vad gäller det vetenskapliga. Detta är sf man tar på högsta allvar.

Ringworld av Larry Niven

Baksidetexten på min pocketutgåva utgjörs endast av en beskrivning av ringvärldens dimensioner, och dåligt förberedd som jag var förväntade jag mig något torrt och hårt, vilket ledde till att jag läste Ringworld med en aningen skeptisk attityd. För nu när jag tänker efter utgör boken ett riktigt ärkeexempel på space opera (vilket visserligen inte behöver vara något negativt). Storskaliga interplanetära konflikter hägrar i bakgrunden, tvåhövdade aliens manipulerar jordisk politik och kåta kvinnoparodier utgör förströelse för bokens sliskige huvudperson, Louis Wu, som tack vare odödlighetsdrogen boosterspice i bokens inledning firar sin tvåhundrade födelsedag.

En sällsam grupp bestående av huvudpersonen, en kzin (en enorm krigarkatt) och en Piersons's Puppeteer (ovan nämnda tvåhövdade varelse) och människan Teela Brown ger sig iväg för att undersöka vad som visar sig vara en enorm, ringformad, artificiell värld. Givetvis landar de på ringen och får problem med att ta sig därifrån.

Ringworld är full av goda idéer, först och främst själva ringvärldskonceptet, men det som fascinerar mig mest är nog Teela Browns framavlade tur (ett resultat av att puppeteers lagt sig i den överbefolkade jordens familjeplaneringspolitik).

Till stor del upplevde jag Ringworld som en hyffsad rymdfantasyroman, full av idéer som skulle kunna ha lyfts till en mycket intressantare nivå av en mindre pulpig författare. Det är alldeles för mycket "quest" över det hela, som när man spelade bordsrollspel i sin ungdom. Underhållande utan tvekan, men inget jag kommer läsa igen.

Gateway av Frederik Pohl

Ännu en bok jag borde ha läst för länge sedan. Gateway är en ihålig asteroid fylld med en främmande civilisations tekniska underverk till rymdskepp, och människor, kallade prospektörer, som riskerar liv och lem för att färdas på de förprogrammerade rutterna med förhoppningar om att hitta något som bringar ära och rikedom. De varelser som konstruerat skeppen lyser med sin franvaro, och trots att man aldrig lyckas bemästra den främmande teknologin fortsätter prospektörerna att riskera sina liv. Det är fråga om mästerlig, medelhård sf.

Gateway berättas i två nivåer. I vartannat kapitel berättar prospektören Robinette Broadhead om det äventyr som gjort honom till den rika man han är idag, i vartannat kapitel, som är skrivet i presens, grillas han av sin psykolog, en extremt komplex dator. Pohl har skapat en lika sympatisk som feg, patetisk, labil och psykotisk huvudperson, vars resa givetvis, de galaktiska måtten till trots, i slutändan är (ursäkta floskeln) av inre sort. Att följa hans berättelse om prospektionen är minst lika intressant som att delta i hans terapisessioner, och mot slutet blir det mer och mer uppenbart att det är en och samma historia som berättas på två plan.

I mångt och mycket påminner mig Gateway om den till skyarna upphöjda Picknick vid vägkanten av bröderna Strugatskij (som numera går att få tag på i engelsk översättning i Gollancz serie SF Masterworks, under titeln Roadside Picnic). Prospektörens roll är inte helt olik en stalkers, den främmande civilisationen har bara lämnat spillror av sin teknologi efter sig, och då människan trevande försöker lära sig att bruka den konfronteras hon snarare med sig själv och sitt släkte än med något ojordiskt.*

Tilläggas bör att en rejäl dos humor inte gjorde upplevelsen sämre. För att fatta sig kort är det en hysteriskt bra sf-roman, och utan tvekan var författaren välförtjänt då han tilldelas samtliga större sf-utmärkelser för att ha skrivit den.


* Om man inte läst Picknick vid vägkanten eller sett den sovjetiska sf-klassikern Stalker (vars manus skrevs av författarna och var löst baserat på boken), bör man ta en allvarlig funderare över livet, prioriteringar, värdighet osv.

Tau Zero av Poul Anderson

I en framtid där Sverige i egenskap av ekonomiskt stabil och neutral välfärdsstat fått rollen som världsadministratör, som ett slags hela jordens Bryssel, skickas ett kolonisationsskepp i väg. Om planeten som är dess destination går att kolonisera kommer skeppet och dess besättning aldrig återvända till jorden. Om planeten är obeboelig kommer man vända tillbaka. Om det blir fråga om det sistnämnda kommer resan att ta omkring tio år, subjektiv tid, för besättningen, men då skeppet färdas nära ljusets hastighet för att nå sin avlägsna destination skulle en mycket längre tid än så ha passerat på jorden. I bästa fall skulle kolonisatörerna kunna ha turen att kunna träffa någon avlägsen släkting, kanske ett syskons eller en kusins barnbarn. Deras vänner och familj skulle med största sannolikhet vara döda sedan länge.

Nu inträffar varken eller: skeppets framdrivningssystem låser sig vid en accelleration på över 1 g och farten bara ökar...

Tau Zero är skriven med ett språk som till en början förbryllade mig något. Det tycktes klumpigt och ibland gammalmodigt. Meningsuppbyggnad och ordföljd stack mig inledningsvis i ögonen. Jag vande mig dock ganska snabbt och började uppskatta både dialoger, beskrivningar och vetenskapliga resonemang (dessa är det gott om i denna hard sf-klassiker, och de är väl godkända). En lustig detalj är att vissa av karaktärerna slänger sig med svenska ord (svenska språket har blivit ett slags lingua franca i och med Sveriges ledande roll).

Att följa den instängda besättningen i sitt hanterande av den minst sagt obekväma belägenheten, ta del av deras samtal, deras ångest, deras försök att liva upp stämningen och att på vetenskaplig väg klara ut situationen, var en läsupplevelse utöver det vanliga. Anderson har befolkat skeppet med ett intressant persongalleri och satt dom i en synnerligen intressant sits. Anderson uppvisar också den förundran inför universum som jag så högt skattar hos sf-författare.

Vid läsandet påmindes jag för övrigt om Arthur C. Clarkes A Fall of Moondust,* som jag i förbifarten också rekommenderar varmt. Tau Zero är den mindre torra av de två, och något av det bästa jag har läst på länge.


*A Fall of Moondust handlar också om personer som är instängda i en farkost i rymden, men i detta fall en månfarkost som sjunkit i ett sandhav. Min Clarke-favorit efter Rendezvous with Rama.

Varför jag läser vad jag läser, eller snarare...

... varför jag skriver om de böcker jag skriver om, eller varför mina omdömen tycks odelat positiva. Läser gör man ju för övrigt för att det är jävligt gött.

Jag är otroligt selektiv i mitt läsande. Faktum är att det förmodligen var flera år sedan jag läste en bok som jag inte tyckte var bra (senaste var förmodligen Alkemisten av Paulo Coelho, som i mina ögon var en synnerligen trivial lura-folk-som-inte-tycker-om-att-läsa-att-de-är-intellektuella-bok som jag läste 2003, samt Da Vinci-koden, som väl har någotsånär samma relevans som telefonkatalogen har i dessa dagar, och inte var mycket roligare att läsa).*

Jag brukar i kanske fyra fall av fem läsa mig till mitt nästa bokköp på wikipedia, och i ett fall av lika många få en bok rekommenderad av en vän (varefter jag läser om den på wikipedia innan jag fäller min dom), innan jag köper boken i fråga. Eller så lockas jag av en av mig redan godkänd författare, då han (eller hon, i mycket sällsynta fall) refererar till andra författares verk.

Jag är medveten om att det kanske är tråkigt att läsa endast positivt ställda omdömen om böcker, men det är bara att bita i det söta äpplet.

Givetvis läser jag förresten annat än sf. Heinrich Böll, Sven Delblanc, John LeCarré, Paul Auster, Georges Perec och Graham Greene tillhör favoriterna då det gäller grå vardagslitteratur. Vidare har jag på sistone även bläddrat en hel del i två populärvetenskapliga böcker om ugglor.

Här har jag valt att hålla mig till sf. Dels för att det så att säga är ett specialintresse, dels också för att det kan underlätta att nischa sig.

*

*Jag råkar ha ackumulerat ett och annat högskolepoäng i religionsvetenskap och kyrkohistoria, vilket förmodligen förklarar hur svårt Dan Brun har att charma mig. Att en person kan lyckas med konststycket att få konspirationsteorier (som ju är oändligt underhållande, i synnerhet i fiktion) att verka ointressanta kan ju förstås också förklaras av att personen i fråga skriver som en dödfödd analfabet. Att jag alls fick för mig att läsa boken berodde på att jag kände mig dum som snackade så mycket skit om en bok jag inte läst. I förbifarten bör nämnas att Umberto Eco tydligen skall ha ryckt på axlarna då en journalist frågade honom hur han ställde sig till Dan Browns förmodade plagierande av Foccaults pendel, och sagt: "Han är bara en karaktär i min bok."

The Stars My Destination av Alfred Bester

The Stars My Destination gavs ut i Storbrittanien under titeln Tiger, Tiger (efter William Blakes berömda dikt The Tyger, som citeras i boken) och har i Sverige publicerats av Delta som Tigermannen. Boken kallas ibland för proto-cyberpunk, ibland för en fin parafras på Greven av Montechristo (som jag tråkigt nog inte läst).

Till och med i skuggan av läsningen av Tau Zero ter sig Besters mästerverk storslaget, episkt. Antihjälten till protagonist är det enda solida att hålla fast vid då man följer honom på en yttre och inre resa genom vansinne, hat, helvete och uppvaknande. Hans enda drivkraft är hämnd, och i sökandet efter denna tar han oss genom ett panorama av miljöer och situationer som ibland lockar mig till skratt, och ibland, i ärlighetens namn, gör mig snudd på mörkrädd och lätt illamående.

Redan på de första sidorna får vi veta att människan lärt sig att av egen kraft teleportera. Ta mig fan om inte det är något av det minst sensationella med boken.

Men visst, det känns ibland ganska uppenbart att The Stars My Destination skrevs för nästan 60 år sedan. Som Neil Gaiman poängterar i lovordet, förlåt förordet, så lämnas exempelvis en del åt läsarens fantasi - den del som även lämnades åt vår fantasi i femtiotalets hollywoodfilmer, men som inte gör det i dagens dito. För min del har jag inga problem med det. Vill man hetsa upp sig kan man ju kolla på Star Trek.

The Hercules Text av Jack McDevitt

The Hercules Text är, liksom Dragon's Egg och Altered Carbon som jag nyss läst, en debutroman. Jag är helt obekant med författaren i övrigt, men han skall ha sagt följande om sina tankar efter att ha vunnit en novelltävling i skoltidningen under sitt första år på universitetet: "I was on my way. Then I read David Copperfield and realized I could never write at that level, and therefore I should find something else to do. I joined the navy, drove a cab, became an English teacher, took a customs inspector's job on the northern border, and didn't write another word for a quarter-century." Han är född 1935 och debutterade som romanförfattare i femtiårsåldern.

The Hercules Text är en first contact-roman, skriven med ett brett samhälleligt perspektiv. Några vetenskapsmän som arbetar med SETI tar emot regelbundna radiosignaler, en trevande hälsning som följs av en massiv laddning med vetenskaplig information. Ur astronomers, kosmologers, psykologers, politikers, prästers, filosofers, reportrars och allmänhetens perspektiv får man sedan ta del av vilka följder som kommer av att människan lär sig att hon inte är ensam i universum, men framför allt hur man reagerar inför ett plötsligt och markant utökat vetenskapligt kunnande.

Bokens egentliga huvudperson är personalchef/ekonom och arbetar vid en anläggning för radioastronomi i USA, men författaren byter ofta perspektiv i sitt berättande, och låter ibland rubriker, insändare och utdrag ur vetenskapliga journaler föra handlingen framåt. Det blir dock aldrig fråga om något slags brevroman a la Dracula eller liknande.

Boken kan ibland tyckas något ålderdomlig, då den är synnerligen präglad av sin tillkomst under kalla kriget, men personskildringarna är ganska allmängiltliga i jämförelse med mycket man drabbas av i genren. Något som tilltalar mig otroligt mycket är den röda tråd av fascination och häpnad inför världsalltet, rymden och livet som genomsyrar boken. Anslaget är soft, men den vetenskap som dristas är tveklöst hård nog.

Politisk thriller snarare än action, men då det bara var några månader sedan jag läste Richard Morgan har jag fått våld nog för ett tag.

Eftersom jag försöker undvika att betygsätta med siffror: jag funderade inte ett ögonblick på att lägga den åt sidan för att läsa något annat.

Nerdgasm

Följande mer eller mindre odödliga klassiker bör dyka upp med posten i slutet av veckan:

Anderson, Poul: Tau Zero
Klassisk hard sf ombord på ett kolonisationsskepp vars framdrivningssystem på grund av en olycka inte kan hindras från att accelerera.

Clarke, Arthur C: Childhood's End
All romaner som blivit namnet på en Iron Maiden-låt bör läsas. Vänligt sinnade främlingar "invaderar" jorden för att lyfta planeten till en utopisk nivå.

Heinlein, Robert A: The Moon is a Harsh Mistress
En månkoloni revolterar mot jordisk överhöghet. Revolt verkar vara ett populärt tema hos Heinlein.

Heinlein, Robert A: Stranger in a Strange Land
Eller "Konstigare i ett underligt land", som min mormor brukar kalla den. Människa uppvuxen och uppfostrad på mars i kulturkrock på jorden. Som sagt, alla böcker som blivit maidenlåttitlar skall läsas!

Niven, Larry: Ringworld
Hård sf som utspelar sig i en ring (som känns betydligt mer plausibelt än en solid sf-sfär a la misstolkad Dyson). Skall tydligen ha skrivits delvis med avsikten att bedriva vetenskaplig folkbildning.

Pohl, Frederik: Gateway
Handlar om en dörr :) Vinnare av Hugo, Locus, Nebula och John W. Campbell Awards.

Sawyer, Robert J: Hominids
Rekommenderad av en vän för cirka två år sedan. Man kommer i kontakt med en parallel jord där historien förflutit lite annorlunda: neanderthalarna har utvecklats till den dominanta rasen. Kanadensisk sf av en otroligt produktiv författare som jag ännu inte stiftat bekantskap med.

Måste avsluta The Hercules Text av Jack McDevitt innan jag tillåter mig själv att sätta tänderna i ovanstående.

Starship Troopers av Robert A. Heinlein

Det var ta mig tusan på tiden att jag fick läst Starship Troopers. Om man helt bortser från att det är en fråga om ren och skär allmänbildning, så har en bunt goda vänner i flera år framhärdat i att rekommendera den, och bedyrat att den är bättre än filmen. Nu tyckte ju inte jag att det var något större fel på filmen. Visserligen var den ganska trivial, men vem säger nej till lite påkostat rymdkrig på vita duken?



Tidigare har jag bara läst Orphans in the Sky och Revolt 2090 av Heinleins penna. Förstnämnda var fabulös och sistnämnda läsvärd, och läsandet av Starship Troopers var ett led i avbetandet av en bunt klassiker som måste ha lästs av folk som inte vill göra alltför regelbundna sociala klavertramp.

Eftersom tillräckligt mycket skrivits om Starship Troopers redan gör jag bara ett kort konstaterande: Heinlein äger. Och varför skulle man behöva vara överens med en författare i hans fabulerande om vad som av vissa tros vara hans utopi när man kan njuta av tankeställande moralfilosofisk dialog och lite stellär action, lumpenromantik och coming-of-age-tankar ändå? Jag läste förresten Machiavelli med behållning också, trots att han är klart sämre på att behålla läsarens uppmärksamhet.

Och vad gäller filmatiseringen: det finns en lång lista över filmer med högre prioritet. Den börjar med Blade Runner, vilket påminner mig om en annan, i ännu högre grad filmatiserad författare som utgör en pinsam lucka i min sf-erfarenhet.

Revelation Space av Alastair Reynolds

Space opera ftw, som min farmor skulle säga. Och en bok där Fermis paradox använts som utgångspunkt måste väl vara bra?

Fermis paradox är, kort och gott, det faktum att förutsättningarna för uppkomsten av liv i universum (så som vi kan föreställa oss det) är så otroligt stora i förhållande till den kända förekomsten av liv (vi känner ju bara till exemplet jorden). Den överdådiga romanen Revelation Space (den första i en trilogi) ger en förklaring till denna gåta, men framför allt ger den incitament till nerdgasm i sin beskrivning av det närmast folktomma, enorma generationsskeppet Nostalgia for Infinity, på vilket en stor del av historien utspelar sig. Med utgångspunkt i en arkeologisk gåta, amarantincivilisationens plötsliga undergång för 90 000 år sedan, knyter Reynolds ihop tre till en början till synes separata storylines till en. Detta är ett litterärt grepp som används till förbannelse i sf och fantasy, och som enligt min mening bara ett fåtal författare berhärskar. Gibson är kopiöst bra på det, se framför allt Count Zero. Reynolds kommer undan med det.

En lönnmördare, en arkeolog och den opportunistiska besättningen på Nostalgia for Infinity tvingas att tillsammans lösa amarantinfolkets gåta, och lyckas även få ett svar på Fermis dito, allt detta i en närmare sexhundra sidor tjock bok med två uppföljare, som helt klart är aningen mer "hard" än mycket space opera, kräver påtaglig sinnesnärvaro av läsaren och otaktiskt nog är betydligt bättre i slutet än i början. En bok som börjar på tre av fem och via två av fem eskalerar till fyra, och precis i slutet, hela fem av fem, är dock läsvärd, då detta ger ett snittbetyg på tre och en halv.

Star Maker av Olaf Stapledon

Som ett led i mitt försök att beta av de odödliga klassikerna läste jag nyss Star Maker. Maken till ambitiös litteratur är svår att hitta. Att avhandla hela universums historia, skapelsen, meningen, varelserna, viljorna och perspektiven är väl visserligen lättare att göra i ett skönlitterärt verk än i ett vetenskapligt, men hur det än är med den saken böjer jag nu huvudet i vördnad för Olaf Stapledon.

Boken har egentligen ingen handling i vanlig bemärkelse, utan är snarare en exposé över livet och dess plats i universum. Stapledons alter ego transcenderar på ett oförklarligt vis det jordiska och kroppsliga och far ut på en resa genom tid och rum. Det hela är svindlande. Han träffar universums olika invånare, humanoida, marina, planetära. Gud träffar han också, men inte den gud vi i västvärlden vanligen föreställer oss, utan en nyckfullt kreativ, nästan barnslig gud.

Star Maker innehåller fröet till Star Treks "prime directive" och något som påminner om vad som senare skulle komma att kallas dysonsfär, och är förmodligen den första boken jag skulle sätta i händerna på en science fictionförfattare med idétorka, och den sista boken som någonsin skulle filmatiseras.