Neanderthal Parallax av Robert J. Sawyer

Robert J. Sawyer tillhör den typ av författare vars skrivande föregås av enorma mängder research. Detta gör att han med självförtroende kan handskas med de mesta skilda ämnen på ett lättvindigt vis. I sin trilogi om ett parallellt universum där våra syskon neandertalarna blev den dominanta livsformen bedriver han obesvärat religionskritik, miljöaktivism, socioekonomisk samhällskritik, neuropsykologiska spekulationer, avancerade resonemang om genetik och genuskritik på ett mestadels direkt och underhållande vis. Detta gör han bland annat genom att kontrastera sitt tänkta neandertalarsamhälle mot vårt samhälle av idag, i en utopisk-dystopisk jämförelse där vår verklighet utan tvekan utgör den negativa polen. Samtidigt jämförs kulturen i grannländerna Kanada och USA, ej sällan med en polemisk udd riktad mot sistnämnda (författaren är kanadensare).

I trilogin, som tillhör den typ av trilogi där böckerna tillsammans utgör en roman snarare än tre, får vi följa Mary Vaughan, genetiker från Kanada. Efter att sprickan till neandertalarverkligheten öppnats som en bieffekt av ett experiment med kvantdatorer, arbetar Mary med att undersöka neandertalarnas DNA och blir på sikt väl förtrogen med deras samhälle och kultur. Den första neandertalaren vi kommer i kontakt med är fysikern Ponter Boddit som så att säga råkar trilla igenom då sprickan öppnar sig, och det är i mångt och mycket genom interaktionen mellan Ponter och Mary som deras och vårat samhälle jämförs och vårat kritiseras.

 Trilogin tillhör närmast kategorin kioskvältare, i det att författaren ser till att läsaren får sitt lystmäte av allt mellan romans och naturvetenskap och det med en rejäl dos spänning, men böckerna har inte högt underhållningsvärde på bekostnad av tänkvärt innehåll. Som sades ovan bedriver författaren samhällskritik på alla tänkbara nivåer, och detta oftast med besked. Oftast, som sagt, för ibland är det lite svårt att sätta fingret på hans agenda. Varför blir exempelvis Mary Vaughan våldtagen i början av sviten? Om poängen är att det skall utgöra ett spännande element i handlingen är det hela minst sagt smaklöst och skrämmande, men om det å andra sidan är en del av den samhällskritiska agenda författaren har, kan man fråga sig om han ändå inte klarat sig utan detta ganska problematiska grepp, eftersom en romankaraktär utan tvekan kan vara en trovärdig feminist utan att utsättas för extrema former av våld. Våldtäkten behövs verkligen inte för att legitimera den feministiska samhällskritik som är ett återkommande tema i boken. Vidare anser jag inte att den är nödvändig för att ge en psykologisk förklaring till varför Mary Vaughan gör något så radikalt som att bli förälskad i en neandertalare, eftersom huvudkaraktärens psykiska disposition för öppenhet mot det annorlunda utan tvekan skulle kunna uppnås genom mindre smaklösa litterära grepp.

Om man försöker bortse från nyss nämnda, obekväma och ganska smaklösa element, är det på det hela taget fråga om välskrivna och underhållande och till och med tänkvärda böcker fyllda med relevant samhällskritik och intressant vetenskaplig spekulation, men det har faktiskt inte varit helt lätt att se genom fingrarna i detta fall.