The Prefect av Alastair Reynolds

Jag är mycket kluven i min syn på Alastair Reynolds böcker. De första två jag läste (Revelation Space och Pushing Ice) visade båda prov på rent ut sagt fantastiska visioner och oerhört stämningsfulla miljöer och bilder, medans de befolkades av personer som i allmänhet pendlade mellan ointressanta och efterblivna. Likt förbannat kan jag inte låta bli att köpa hans böcker, för vad är mer eggande än en baksidetext som på några korta rader avlöjar att boken man håller i uppenbarligen är en av de mest eggande framtidsvisionerna som någonsin skrivits? Det är detta som tycks vara själva problemet med Reynolds: han har världens bästa idéer, han presenterar dem i en miljö som är lika delar cyberpunk, space opera och kallt vetenskaplig, och så låter han dessa svindlande världar befolkas av något slags dokusåpadeltagare. I Pushing Ice var detta problem ytterst påtagligt, men boken handlar om att en av Saturnus månar bryter sig ur omloppet och börjar färdas iväg från solsystemet, och folk som inte köper och läser en sådan bok är inte tillräkneliga. The Prefect, å andra sidan, lockade inte främst med att på baksidan ha ett litet titthål till en svindlande framtidsvärld, den boken köpte jag nämligen för att någon recensent i Publishers Weekly kommit att tänka på le Carré vid läsningen. Att den kostade tio kronor på Myrorna gjorde inte saken sämre.

The Prefect är till en början ett slags hårdkokt noirhistoria, där huvudpersonen Tom Dreyfus undersöker ett isolerat fall av valfusk, men proportionerna blir gradvis större och större och då det står klart att hundratals miljoner människors frihet och liv står på spel har boken förvandlats till en space opera-thriller som är synnerligen svår att lägga ifrån sig. Handlingen utspelar sig i samma universum som Revelation Space men gissningsvis något hundratal år tidigare, och Reynolds målar upp en detaljerad bild av ett högteknologiskt, demokratiskt samhälle under sin guldålder. Likheten med le Carré som noterats i Publishers Weekly torde vara den till stor del dialogdrivna handlingen, där ett mycket komlicerat nät av intriger gradvis nystas upp av en bister man. Nu är ju Reynolds inte en dialogskrivare av le Carrés rang, för le Carré är enligt min mening oöverträffad på det området, men i denna bok är intrigerandet, som jag tidigare irriterat mig på i Reynolds böcker, en integrerad del av handlingen och då blir dialogerna plötsligt riktigt intressanta.

Under handlingens gång får man inblickar i olika delar av ett mångfacetterat samhällssystem som rymmer allt mellan rent helvete och utopi och hålls samman av ett slags demokratisk-teknokratisk aparatur och organisation, till vilken Dreyfus är knuten i egenskap av polis. Hans uppgift är att skydda rösträtten och tillgången till den teknologi som möjliggör informationsutbyte, en uppgift som blir tagen till sin spets då det visar sig att ett försök att ta makten över hela samhället är på god väg att lyckas.

The Prefect är utan minsta tillstymmelse till tvekan det bästa jag hittills läst av Reynolds penna. De svagheter jag tidigare upplevt är som bortblåsta i denna bok, men alla styrkor är kvar. Boken rekommenderas varmt till alla som anser sig tillhöra kategorin "tillräkneliga".

Neanderthal Parallax av Robert J. Sawyer

Robert J. Sawyer tillhör den typ av författare vars skrivande föregås av enorma mängder research. Detta gör att han med självförtroende kan handskas med de mesta skilda ämnen på ett lättvindigt vis. I sin trilogi om ett parallellt universum där våra syskon neandertalarna blev den dominanta livsformen bedriver han obesvärat religionskritik, miljöaktivism, socioekonomisk samhällskritik, neuropsykologiska spekulationer, avancerade resonemang om genetik och genuskritik på ett mestadels direkt och underhållande vis. Detta gör han bland annat genom att kontrastera sitt tänkta neandertalarsamhälle mot vårt samhälle av idag, i en utopisk-dystopisk jämförelse där vår verklighet utan tvekan utgör den negativa polen. Samtidigt jämförs kulturen i grannländerna Kanada och USA, ej sällan med en polemisk udd riktad mot sistnämnda (författaren är kanadensare).

I trilogin, som tillhör den typ av trilogi där böckerna tillsammans utgör en roman snarare än tre, får vi följa Mary Vaughan, genetiker från Kanada. Efter att sprickan till neandertalarverkligheten öppnats som en bieffekt av ett experiment med kvantdatorer, arbetar Mary med att undersöka neandertalarnas DNA och blir på sikt väl förtrogen med deras samhälle och kultur. Den första neandertalaren vi kommer i kontakt med är fysikern Ponter Boddit som så att säga råkar trilla igenom då sprickan öppnar sig, och det är i mångt och mycket genom interaktionen mellan Ponter och Mary som deras och vårat samhälle jämförs och vårat kritiseras.

 Trilogin tillhör närmast kategorin kioskvältare, i det att författaren ser till att läsaren får sitt lystmäte av allt mellan romans och naturvetenskap och det med en rejäl dos spänning, men böckerna har inte högt underhållningsvärde på bekostnad av tänkvärt innehåll. Som sades ovan bedriver författaren samhällskritik på alla tänkbara nivåer, och detta oftast med besked. Oftast, som sagt, för ibland är det lite svårt att sätta fingret på hans agenda. Varför blir exempelvis Mary Vaughan våldtagen i början av sviten? Om poängen är att det skall utgöra ett spännande element i handlingen är det hela minst sagt smaklöst och skrämmande, men om det å andra sidan är en del av den samhällskritiska agenda författaren har, kan man fråga sig om han ändå inte klarat sig utan detta ganska problematiska grepp, eftersom en romankaraktär utan tvekan kan vara en trovärdig feminist utan att utsättas för extrema former av våld. Våldtäkten behövs verkligen inte för att legitimera den feministiska samhällskritik som är ett återkommande tema i boken. Vidare anser jag inte att den är nödvändig för att ge en psykologisk förklaring till varför Mary Vaughan gör något så radikalt som att bli förälskad i en neandertalare, eftersom huvudkaraktärens psykiska disposition för öppenhet mot det annorlunda utan tvekan skulle kunna uppnås genom mindre smaklösa litterära grepp.

Om man försöker bortse från nyss nämnda, obekväma och ganska smaklösa element, är det på det hela taget fråga om välskrivna och underhållande och till och med tänkvärda böcker fyllda med relevant samhällskritik och intressant vetenskaplig spekulation, men det har faktiskt inte varit helt lätt att se genom fingrarna i detta fall.

Ancient Shores av Jack McDevitt

För något halvår sedan läste jag McDevitts debutroman The Hercules Text, och njöt i fulla drag av den vardagligt torra first contactberättelsen. Även Ancient Shores är ett exempel på jordnära hard sf och påminner vad gäller det stilistiska och dramaturgiska mycket om den herkuliska texten. Boken har ingen riktig huvudkaraktär, och nya viktiga personer dyker upp på löpande band, ofta med en enkel introduktion av typen "Klasse var lika svartsynt som han var lång, och med två skillsmässor i bagaget hade han börjat ägna sig mer åt sitt jobb än åt kärlekslivet". Oftast blir böcker, i mitt tycke, bättre ju färre personer som får vara huvudperson, men det finns givetvis undantag (i fantasy- och sf-litteraturen råder huvudpersonsinflation, och det klart att det blir bra då och då). Vad gäller det här specifika fallet så kommer McDevitt undan med att snarare skilldra ett enormt nyhetsflöde med många personliga inblickar. Det fungerar rätt så bra, men läsupplevelsen blir en smula objektivt kall.

Vad handlingen anbelangar skiljer sig Ancient Shores markant från den herkuliska texten. Det hela tar sin början då en lantbrukare hittar en synnerligen välbehållen segelbåt begravd i en åker. Segelbåten visar sig vid närmare undersökning vara gjord av ett för människan helt okänt kompositmaterial. Riktigt intressant blir det då man inser att området där fyndet gjorts för tiotusentals år sedan var täckt av vatten.

VALIS av Philip K. Dick

När jag skrev om Dicks Do Androids Dream of Electric Sheep valde jag att enbart citera ett fåtal passager rörande djur, som tagna ur sitt sammanhang syntes mig synnerligen underhållande. På så vis tillfredsstållde jag både min lata och  min humoristiska sida. VALIS är en väldigt annorlunda bok, men även här berörs frågor om identitet, verklighetens natur och fiktionens gränser. Även i detta fall väljer jag att fatta mig någorlunda kort, men några citat blir det inte.

På både det stilistiska och det narrativa planet är valis en ganska paranoid bok, där kaos och struktur om vartannat bildar en synnerligen mångfacetterad helhet. Ordnat strukturerade och numrerade filosofiska eller teologiska utsagor varvas med berättande som mer eller mindre på samma gång sker i både första och tredje person, referenser görs till både författarens vardag och religiösa skrifter. Det kan tyckas rörigt, men det är faktiskt fråga om en roman med allt från protagonister och kärlek till hot, hinder och problem att lösa.

Bokens huvudperson (eller kanske dess författare) försöker komma tillrätta med en gudomlig uppenbarelse (eller kanske hallucinationer), samtidigt som hans verklighet (eller kanske hallucinationer) mer och mer tycks bekräfta uppenbarelsernas innehåll. VALIS rör sig på teologins område, och behandlar både praktiska och teoretiska filosofiska frågor på ett både mer direkt och mer ärligt vis än förmodligen allt annat jag läst inom sf-genren, men författaren propagerar inte. Han ställer många frågor men erbjuder inga svar.

På det stora hela är VALIS ett gigantiskt frågetecken, bitvis spännande, bitvis jävligt roande. Det känns relevant, på ett diffust och undflyende vis, men detta ogreppbara är mer eggande än irriterande. Extremt inspirerande läsning. Denna bok kommer läsas om mer än en gång, så jag tackar den vän som gav mig den i födelsedagspresent.

Pushing Ice av Alastair Reynolds

Plötsligt lösgör sig en av Saturnus månar ur sitt omlopp och accellererar bort från solsystemet samtidigt som den så att säga ömsar skinn och visar sig vara artificiell. Rockhopper, en rymdfarkost specialiserad för gruvdrift på kometer, råkar befinna sig i närheten och beordras följa efter. Den flyende månen är det första konkreta beviset på utomjordiskt liv.

Hur man skall kritisera Pushing Ice är avhängigt av hur man väljer att definiera boken. Väljer man att betrakta den som space opera kan den beskrivas som sansad, seriös och intrigmättad, med vetenskapliga undertoner. Om man istället väljer att betrakta boken som sf av det hårdare slaget får vi en historia med utmärkta premisser, som tråkigt nog slarvas bort i ett virvarr av ränkspel, osannolika maktskiften och sentimentalt tjaffs. Annars kan man vara lite mindre rigorös, och betrakta boken som lika hård som operatisk, vilket tveklöst höjer upplevelsen. dessutom är författaren förtjänt av detta.

Reynolds huvudsakliga tillkortakommande gäller karaktärsutveckling, närmare bestämt det socialpsykologiska. Författarens intresse för Rockhoppers kapten Bella Lind och hennes vän och antagonist Svetlana Barseghian är tråkigt i sig då det flyttar fokus från en grundberättelse som är synnerligen intressant, men det egentliga problemet är att dessa karaktärers agerande är fullkomligt osannolikt, för att inte tala om övriga besättningsmedlemmars vilja att bli ledda av vad som i mina ögon framstår som fullkomligt inkompetenta ledare. Vidare är besättningens sätt att lösa tvister och interna problem minst lika krystade som medeltidsmässiga. Folk agerar överlag som en härlig blandning mellan hollywoodkarikatyrer och idioter. Med lite god vilja går det dock att se genom fingrarna på detta och njuta av författarens styrkor.

Ett annat problem är att författaren lämnar för lite osagt och drar ut på historien något så kopiöst att han trots nästan sexhundra sidor måste göra i mina ögon aningen godtyckliga och irriterande hopp framåt i tiden för att på bekostnad av kontinuiteten klämma in så mycket såpa som möjligt. Det påminner lite om hur Clarke gradvis abdikerar för Gentry Lee i uppföljarna till Rendezvous With Rama. Men det har också sina poänger, då Pushing Ice har ett bakomliggande storyelement som är viktigt.

Det finns styrkor, som antyddes ovan. Beskrivningarna av utomjordiskt liv är underbara, teknologiska och vetenskapliga visioner är skarpa och väcker framtidsdrömmar, den kalla, mörka rymdens tomhet är ständigt närvarande och slutligen måste jag poängtera att själva premissen om en bortflyende måne är helt jävla genial. Jag har i denna korta recension som vanligt råkat fokusera på det tråkiga. I ärlighetens namn var det en intressant och underhållande läsupplevelse.

Mitt tips till Reynolds är att dra ner på takten lite. Om han skrev hälften så många böcker på samma tid och använde hälften av tiden till att finputsa de sociala och psykologiska elementen, skulle hans böcker förmodligen bli mer eller mindre fulländade.

Segraren av Stanisliw Lem

Det är inte varje dag man läser en bok som inte skrivits av Martin Heidegger som är lika delar torr och djup på detta vis. Sedan är det ju alltid härligt med 60-talsspekulationer om nanobotar och artificiell evolution. Extremt njutbart, och slutet är enligt min ringa mening lika enkelt som abrubt och genialt.

Lem är jävligt konstig. Får återkomma till detta någon gång.

The Moon is a Harsh Mistress av den där Heinlein

I min ungdoms glada dagar läste jag Heinleins på svenska utgivna Revolt 2100, och kanske är det för att denna läsning inte lämnade några nämnvärda spår i mitt sinne, som jag inte fortsatt läsa Heinlein förrän nu. Några år senare snubblade jag över Orphans of the Sky, som väl var aningen intressantare. Starship Troopers, som jag läste för några månader sedan, tycktes mig främst underhållande, välskriven och lite lagom spännande. Det var uppenbart att den skrivits för en ungdomlig publik. Ibland kändes det som att författaren skrev läsaren på näsan, ibland var det en aning sentimentalt, men överdrivet simplifierat var det ändå inte.

Den libertarianska revolutionsromanen The Moon is a Harsh Mistress, däremot, tycks vara skriven för en aningen mognare publik, även om även den präglas av ett visst mått av härligt propagandistisk politisk bildningsiver. Detta är dock i min mening mest en parentes. Språket är extremt underhållande - månslangen är fantastisk - och den karga levnadsmiljön och människorna där är väldigt levande. Boken är nästan lika ambitiös som den revolution som huvudkaraktärerna (bland andra en medveten dator) planerar och genomför. Heinleins månbor är i mångt och mycket en symbol för fritänkande och frihetsanda, medans Jordens överhet symboliserar bakåtsträvande, trångsynthet och traditionalism.

För egen del har jag främst njutit av livfullheten, språket och den detaljrikedom med vilken de påhittiga revolutionärernas kamp skildras, men även de politiska tankarna bidrar förstås till att göra boken intressant - det kan ju vara bra att ha en politisk agenda när man med inlevelse skall beskriva ett fiktivt politiskt skeende.

Heinlein var en mycket bra författare. Det är är nog dags för mig att erkänna det.

Ender's Game av Orson Scott Card

Som framgått tidigare så håller jag på att beta av en del av klassikerna, och Ender's Game kvalificerar onekligen som en sådan. Den har belönats med en Nebula Award och en Hugo Award, den har översatts till 28 språk och den håller på att filmatiseras. Eftersom jag förmodligen utan större problem skulle kunna komma på åtminstone ett femtiotal sf-klassiker folk borde läsa först, och egentligen inte rekommenderar boken annat än som insikt i vad som sedan mitten av åttiotalet tydligen tilltalat världens sf-läsare, tänker jag nedan kommentera den utan att ta hänsyn till eventuella blivande läsare av boken. Jag tänker inte gå igenom storyn i detalj, men en liten SPOILER ALERT kan vara på sin plats. Folk som inte läst Ender's Game kommer dock måhända att finna nedanstående rader aningen kryptiska, men det ger jag fan i. Eftersom själva storyn inte är särskillt intressant eller relevant orkar jag inte detaljbeskriva den. För en redogörelse för detta, se här.

Ender's Game handlar om en liten pojke som på ett överbefolkat jordklot på grund av olyckliga omständigheter och mer eller mindre mot sin vilja tvingas att under extremt intensiva och hetsiga former utbildas till elitsoldat och sedan officer. Han är det enda hoppet, den ende som tros kunna rädda mänskligheten i det tredje kriget mot illasinnade insektoida utomjordingar. Han är ett underbarn, men han är kortväxt och mobbad. Hans bror, också ett underbarn, är psykiskt störd och vill döda honom. Enders skolkamrater jävlas med Ender, så han slår ihjäl en av dem. Detta utgör på sätt och vis det sista provet Ender ställs inför, som avgör huruvida han skall få bli militär eller inte.

Ender skickas bort från jorden till en rymdstation där han under några år tränas i strid, slår ihjäl en pojke som mobbar honom, blir en naturlig ledare och vinner varje stridssimulation galant, för att sedan skickas till officersskola, där han blir lurad att han fortsätter träna simulationer, nu som ledare för rymdflottan, medans han egentligen leder den sista striden mot rymdinsekterna och dödar samtliga.

Boken är skriven på ett såpass skickligt vis att man dels orkar ta sig igenom den, dels i viss mån bibehåller sin sympati för den bitvis kallsinnige, bitvis duktige, bitvis plågade huvudpersonen. Ju fler illdåd Ender lyckas göra med läsarens respekt i behåll, desto mindre respekt får jag för författaren. Visserligen försöker författaren få det att framstå som om Ender är ett offer för olyckliga omständigheter, men varför vill han att läsaren skall ha respekt för någon som tar sig fram genom livet genom ömsom gnäll, ömsom övervåld, ömsom hårt arbete? Om boken är ämnad för unga läsare (vilket jag misstänker), kan man förstå tilltaget med att skildra en utsatt persons styrkor (mycket vanligt i ungdomslitteratur), och jag kan förstå det strategiska i att låta huvudpersonen vara ett underbarn med svagheter. Ibland känns det som att läsa "Harry Potter in Space" Men det är fanimej inte en bok jag kommer sätta i händerna på min förtfödde/-födda.

Till en början ter sig boken ganska lovande, men själva finalen, då Ender inser att han ovetandes har utplånat insekterna, är omåttligt forcerad. "Insekterna kan bara besegras av någon som har barnasinnet kvar, bla bla bla..." Egentligen känns det som att bokens sista fjärdedel, från det att Ender hamnar på officersskola, är skriven av en författare som tröttnat och vill avsluta sitt projekt snabbast möjligt. Som en summering istället för en berättelse. Man blir jävligt besviken. Liksom Ender känner man sig lurad. De första tre fjärdedelarna av boken är om inte moraliskt försvarbara eller särskillt givande i alla fall både ganska spännande och underhållande. Dessutom målar Card upp en ganska tidig och intressant vision av internet och surfplattor, som för en läsare av idag inte alls känns särskillt förlegad.

Att Orson Scott Card hatar homosexuella och en gång tydligen hävdat att homosexuella borde fråntas sina medborgerliga rättigheter är väl ett moraliskt och etiskt ställningstagande av samma minst sagt dubiösa slag som hans litterära agenda. Att han råkar vara mormon är ingen ursäkt. Boken får tummen ner, trots att den i början tycktes minst sagt lovande. Elementet av sf är hyffsat kvalitativt. Vad storyn anbelangar så suger den som helhet betraktad. Vad gäller trovärdighet och relevans så kan Card dra en runsten eller trilobit eller något annat jävligt gammalt över sig.

Slutomdöme: jag ångrar inte att jag läste boken, men om ni, eventuella läsare, inte läst den, så finns det en uppsjö mer intressanta och relevanta sf-böcker att ta itu med först.

Distress av Greg Egan

Det är svårt att tro att en bok som ganska ingående probematiserar, kritiserar, kommenterar och ironiserar över så skilda ämnen som bioteknik, religion, ontologi, medicin, genus (sju olika, för att vara exakt), kunskapsteori, anarki och kapitalism, egentligen är en oerhört spännande och levande kvantmekanisk thriller, lika välskriven som provocerande, lika torr som hipp, och minst dubbelt så bra som denna mening är lång. Men så är det.

Jag tänker inte gå närmare in på vad boken handlar om, annat än att det är fråga om otroligt storslagen och väldigt hård sf med en polemisk udd riktad mot postmodern kunskapssyn, en hyllning till naturvetenskapen och att det var fullständigt överväldigande läsning. Egan tycks röra sig i gränslandet mellan cyber- postcyber- och biopunk, med ett lika genuint intresse för IT som för genmanipulering, könsbyten och medicin, men själva kärnan utgörs ändå av kosmologi och kvantmekanik. Boken är otroligt välskriven. Dialogen är ömsom tung, ömsom rapp och författaren skäms inte över att ge sig in i med skönlitterära mått mätt synnerligen krångliga vetenskapliga resonemang. Men ytterst är det fråga om en thriller där tiden rinner iväg och det som står på spel är av omätbar vikt.

More Than Human av Theodore Sturgeon

Inte förrän jag avslutat läsningen av romanen vars namn helgar ovanstående rubrik, fick jag reda på att Theodore Sturgeon skrivit de Star Trek-avsnitt som introducerar the prime directive och pon farr. Inte heller visste jag att han myntat ett synnerligen träffsäkert talesätt som senare kommit att kallas Sturgeon's Law: "Ninety percent of SF is crud, but then, ninety percent of everything is crud." Så har vi väl alla tänkt någon gång, då vi försvarat vår stora passion mot oinitierade belackare? Hade jag vetat detta då jag öppnade boken hade jag haft skyhöga förväntningar.

Däremot var jag redan innan läsningen extremt förtjust i fisk. Någon som heter Stör i efternamn måste ju rimligtvis vara en bra författare, tänkte jag, och fick rätt. Boken hade förmodligen klarat granskning även om ovan nämnda förhållanden från början varit kända och höjt förväntningarna.



Temat är människans nästa steg på evolutionens trappa, ett stort kliv som tas av en grupp särlingar, mer eller mindre psykiskt och fysiskt oförmögna outsiders, som i förening bildar något mycket annorlunda. Med fullkomlig kontroll över språket, lika tillgängligt som poetiskt, beskriver Sturgeon hur de olika originalen dras till varandra och bort från samhället. Synnerligen underliga öden korsas. En ung, lovande officer, stumma tvillingar, ett spädbarn som aldrig kommer växa upp...

Som så ofta i sf, så är nästa evolutionära steg av andligt slag. Sturgeon koncentrerar sig på psykologi och moral. Detta är ingen bok för den ensidigt technofetischistiskt lagda. Dock vill jag här citera en av de få passager som rör teknologi: "A gravity generator, to increase and decrease the weight of Prodd's old truck so he could use it as a tractor. All because Prodd's horse died and he couldn't afford another."

Läs!

Do Androids Dream of Electric Sheep? av Philip K. Dick

Det har redan skrivits hyllmeter om denna klassiker, och dessutom känner jag en viss missnöjdhet med det sätt på vilket jag skrivit om tidigare lästa böcker här, så jag väljer att istället lyfta fram några av de bästa citaten rörande djur, som finns att läsa i boken.


"I arranged it; I found the toad."

"Would a squirrel need that? An atmosphere of love? Because Buffy is doing fine, as sleek as an otter. I groom and comb him every other day."

"If I had killed you last night my goat would be alive now."

"What are the advantages to goats?"

"I've got three thou cash. How much is that family of rabbits over there?"

"Often times when you invest in an animal and take it home you find, some morning, that it's eaten something radioactive and died."

-----------

Jävlar vilken bok!

Man Plus av Frederik Pohl

Efter att ha läst Gateway kunde jag inte låta bli att lägga vantarna på Man Plus, som även den är skriven kring mitten av sjuttiotalet, av en Pohl som såvitt jag förstått tydligen var i toppform vid den tiden. Av allt att döma är han fortfarande, vid en ålder av 92 år, en aktiv skribent. Han skrev en roman förra året och uppdaterar sin blogg regelbundet.




I en nära framtid där människans existens hotas av hunger, krig och kaos strävar en grupp nordamerikanska vetenskapsmän för att skapa en människa som kan leva på Mars, dels för att ena folket i strävan mot ett högre mål, dels för att statisktiska beräkningar påvisar att jorden inte längre är säker. Målet är att skapa den perfekta hybriden mellan människa och maskin och att säkert landsätta denna på Mars för att visa att vår grannplanet erbjuder räddning.

Roger Torraway, namnkunnig astronaut, blir den människa som genom smärtsamma operationer, konditionering och träning förvandlas till den monstruösa varelse som behövs för att vinna Mars. Boken följer hans allt annat än oproblematiska väg dit, de kval det innebär att förvandlas till något synbarligen helt omänskligt, att vara ett politiskt verktyg, att vara gift, att vara otillräcklig... Och slutligen knyts det hela ihop på ett oerhört snyggt vis. Maken till nerdgasm har jag sällan upplevt.

Snyggt, enkelt och direkt skrivet. Jordnära i allmänhet, svävande ibland, filosofiskt ibland. Men Pohl tar sig inget vatten över huvudet vad gäller det vetenskapliga. Detta är sf man tar på högsta allvar.

Ringworld av Larry Niven

Baksidetexten på min pocketutgåva utgjörs endast av en beskrivning av ringvärldens dimensioner, och dåligt förberedd som jag var förväntade jag mig något torrt och hårt, vilket ledde till att jag läste Ringworld med en aningen skeptisk attityd. För nu när jag tänker efter utgör boken ett riktigt ärkeexempel på space opera (vilket visserligen inte behöver vara något negativt). Storskaliga interplanetära konflikter hägrar i bakgrunden, tvåhövdade aliens manipulerar jordisk politik och kåta kvinnoparodier utgör förströelse för bokens sliskige huvudperson, Louis Wu, som tack vare odödlighetsdrogen boosterspice i bokens inledning firar sin tvåhundrade födelsedag.

En sällsam grupp bestående av huvudpersonen, en kzin (en enorm krigarkatt) och en Piersons's Puppeteer (ovan nämnda tvåhövdade varelse) och människan Teela Brown ger sig iväg för att undersöka vad som visar sig vara en enorm, ringformad, artificiell värld. Givetvis landar de på ringen och får problem med att ta sig därifrån.

Ringworld är full av goda idéer, först och främst själva ringvärldskonceptet, men det som fascinerar mig mest är nog Teela Browns framavlade tur (ett resultat av att puppeteers lagt sig i den överbefolkade jordens familjeplaneringspolitik).

Till stor del upplevde jag Ringworld som en hyffsad rymdfantasyroman, full av idéer som skulle kunna ha lyfts till en mycket intressantare nivå av en mindre pulpig författare. Det är alldeles för mycket "quest" över det hela, som när man spelade bordsrollspel i sin ungdom. Underhållande utan tvekan, men inget jag kommer läsa igen.

Mannen från april av Börje Crona

Börje Crona, född 1932 är översättare och sf-författare av den kåserande modellen. Mannen från april är en novellsamling innehållandes tretton till största delen korta noveller. Vissa av novellerna är ett slags utdragna ordlekar eller -vitsar, andra tar upp tidsreseproblematik ("Andras undran"), ytterligare andra är mer skräckbetonade ("Doktor Jakelock mister haj"). Många av novellerna avslutas med något slags spetsfundighet, ibland av dramatiskt slag, men oftast är det fråga om en humoristisk aha-upplevelse.


Crona är raljant, lite hurtfrisk och i min mening ofta jävligt rolig. Jag rekommenderar framför allt två av de riktigt korta novellerna i Mannen från april, "Experten" och "Andras undran". Förstnämnda är en vision från en framtid då robotarna tagit över många av våra vardagssysslor, och sistnämnda behandlar, som jag nämnde ovan, tidsresor. Min absoluta favorit av Cronas penna återfinns dock i samlingen Något gott i 2080 och heter "Den blomstertid nu kommer". Denna fruktansvärt underhållande novell handlar om växternas känslor och hur de kan mätas med polygraf.

Gateway av Frederik Pohl

Ännu en bok jag borde ha läst för länge sedan. Gateway är en ihålig asteroid fylld med en främmande civilisations tekniska underverk till rymdskepp, och människor, kallade prospektörer, som riskerar liv och lem för att färdas på de förprogrammerade rutterna med förhoppningar om att hitta något som bringar ära och rikedom. De varelser som konstruerat skeppen lyser med sin franvaro, och trots att man aldrig lyckas bemästra den främmande teknologin fortsätter prospektörerna att riskera sina liv. Det är fråga om mästerlig, medelhård sf.

Gateway berättas i två nivåer. I vartannat kapitel berättar prospektören Robinette Broadhead om det äventyr som gjort honom till den rika man han är idag, i vartannat kapitel, som är skrivet i presens, grillas han av sin psykolog, en extremt komplex dator. Pohl har skapat en lika sympatisk som feg, patetisk, labil och psykotisk huvudperson, vars resa givetvis, de galaktiska måtten till trots, i slutändan är (ursäkta floskeln) av inre sort. Att följa hans berättelse om prospektionen är minst lika intressant som att delta i hans terapisessioner, och mot slutet blir det mer och mer uppenbart att det är en och samma historia som berättas på två plan.

I mångt och mycket påminner mig Gateway om den till skyarna upphöjda Picknick vid vägkanten av bröderna Strugatskij (som numera går att få tag på i engelsk översättning i Gollancz serie SF Masterworks, under titeln Roadside Picnic). Prospektörens roll är inte helt olik en stalkers, den främmande civilisationen har bara lämnat spillror av sin teknologi efter sig, och då människan trevande försöker lära sig att bruka den konfronteras hon snarare med sig själv och sitt släkte än med något ojordiskt.*

Tilläggas bör att en rejäl dos humor inte gjorde upplevelsen sämre. För att fatta sig kort är det en hysteriskt bra sf-roman, och utan tvekan var författaren välförtjänt då han tilldelas samtliga större sf-utmärkelser för att ha skrivit den.


* Om man inte läst Picknick vid vägkanten eller sett den sovjetiska sf-klassikern Stalker (vars manus skrevs av författarna och var löst baserat på boken), bör man ta en allvarlig funderare över livet, prioriteringar, värdighet osv.

Tau Zero av Poul Anderson

I en framtid där Sverige i egenskap av ekonomiskt stabil och neutral välfärdsstat fått rollen som världsadministratör, som ett slags hela jordens Bryssel, skickas ett kolonisationsskepp i väg. Om planeten som är dess destination går att kolonisera kommer skeppet och dess besättning aldrig återvända till jorden. Om planeten är obeboelig kommer man vända tillbaka. Om det blir fråga om det sistnämnda kommer resan att ta omkring tio år, subjektiv tid, för besättningen, men då skeppet färdas nära ljusets hastighet för att nå sin avlägsna destination skulle en mycket längre tid än så ha passerat på jorden. I bästa fall skulle kolonisatörerna kunna ha turen att kunna träffa någon avlägsen släkting, kanske ett syskons eller en kusins barnbarn. Deras vänner och familj skulle med största sannolikhet vara döda sedan länge.

Nu inträffar varken eller: skeppets framdrivningssystem låser sig vid en accelleration på över 1 g och farten bara ökar...

Tau Zero är skriven med ett språk som till en början förbryllade mig något. Det tycktes klumpigt och ibland gammalmodigt. Meningsuppbyggnad och ordföljd stack mig inledningsvis i ögonen. Jag vande mig dock ganska snabbt och började uppskatta både dialoger, beskrivningar och vetenskapliga resonemang (dessa är det gott om i denna hard sf-klassiker, och de är väl godkända). En lustig detalj är att vissa av karaktärerna slänger sig med svenska ord (svenska språket har blivit ett slags lingua franca i och med Sveriges ledande roll).

Att följa den instängda besättningen i sitt hanterande av den minst sagt obekväma belägenheten, ta del av deras samtal, deras ångest, deras försök att liva upp stämningen och att på vetenskaplig väg klara ut situationen, var en läsupplevelse utöver det vanliga. Anderson har befolkat skeppet med ett intressant persongalleri och satt dom i en synnerligen intressant sits. Anderson uppvisar också den förundran inför universum som jag så högt skattar hos sf-författare.

Vid läsandet påmindes jag för övrigt om Arthur C. Clarkes A Fall of Moondust,* som jag i förbifarten också rekommenderar varmt. Tau Zero är den mindre torra av de två, och något av det bästa jag har läst på länge.


*A Fall of Moondust handlar också om personer som är instängda i en farkost i rymden, men i detta fall en månfarkost som sjunkit i ett sandhav. Min Clarke-favorit efter Rendezvous with Rama.

The Stars My Destination av Alfred Bester

The Stars My Destination gavs ut i Storbrittanien under titeln Tiger, Tiger (efter William Blakes berömda dikt The Tyger, som citeras i boken) och har i Sverige publicerats av Delta som Tigermannen. Boken kallas ibland för proto-cyberpunk, ibland för en fin parafras på Greven av Montechristo (som jag tråkigt nog inte läst).

Till och med i skuggan av läsningen av Tau Zero ter sig Besters mästerverk storslaget, episkt. Antihjälten till protagonist är det enda solida att hålla fast vid då man följer honom på en yttre och inre resa genom vansinne, hat, helvete och uppvaknande. Hans enda drivkraft är hämnd, och i sökandet efter denna tar han oss genom ett panorama av miljöer och situationer som ibland lockar mig till skratt, och ibland, i ärlighetens namn, gör mig snudd på mörkrädd och lätt illamående.

Redan på de första sidorna får vi veta att människan lärt sig att av egen kraft teleportera. Ta mig fan om inte det är något av det minst sensationella med boken.

Men visst, det känns ibland ganska uppenbart att The Stars My Destination skrevs för nästan 60 år sedan. Som Neil Gaiman poängterar i lovordet, förlåt förordet, så lämnas exempelvis en del åt läsarens fantasi - den del som även lämnades åt vår fantasi i femtiotalets hollywoodfilmer, men som inte gör det i dagens dito. För min del har jag inga problem med det. Vill man hetsa upp sig kan man ju kolla på Star Trek.

The Hercules Text av Jack McDevitt

The Hercules Text är, liksom Dragon's Egg och Altered Carbon som jag nyss läst, en debutroman. Jag är helt obekant med författaren i övrigt, men han skall ha sagt följande om sina tankar efter att ha vunnit en novelltävling i skoltidningen under sitt första år på universitetet: "I was on my way. Then I read David Copperfield and realized I could never write at that level, and therefore I should find something else to do. I joined the navy, drove a cab, became an English teacher, took a customs inspector's job on the northern border, and didn't write another word for a quarter-century." Han är född 1935 och debutterade som romanförfattare i femtiårsåldern.

The Hercules Text är en first contact-roman, skriven med ett brett samhälleligt perspektiv. Några vetenskapsmän som arbetar med SETI tar emot regelbundna radiosignaler, en trevande hälsning som följs av en massiv laddning med vetenskaplig information. Ur astronomers, kosmologers, psykologers, politikers, prästers, filosofers, reportrars och allmänhetens perspektiv får man sedan ta del av vilka följder som kommer av att människan lär sig att hon inte är ensam i universum, men framför allt hur man reagerar inför ett plötsligt och markant utökat vetenskapligt kunnande.

Bokens egentliga huvudperson är personalchef/ekonom och arbetar vid en anläggning för radioastronomi i USA, men författaren byter ofta perspektiv i sitt berättande, och låter ibland rubriker, insändare och utdrag ur vetenskapliga journaler föra handlingen framåt. Det blir dock aldrig fråga om något slags brevroman a la Dracula eller liknande.

Boken kan ibland tyckas något ålderdomlig, då den är synnerligen präglad av sin tillkomst under kalla kriget, men personskildringarna är ganska allmängiltliga i jämförelse med mycket man drabbas av i genren. Något som tilltalar mig otroligt mycket är den röda tråd av fascination och häpnad inför världsalltet, rymden och livet som genomsyrar boken. Anslaget är soft, men den vetenskap som dristas är tveklöst hård nog.

Politisk thriller snarare än action, men då det bara var några månader sedan jag läste Richard Morgan har jag fått våld nog för ett tag.

Eftersom jag försöker undvika att betygsätta med siffror: jag funderade inte ett ögonblick på att lägga den åt sidan för att läsa något annat.

Revelation Space av Alastair Reynolds

Space opera ftw, som min farmor skulle säga. Och en bok där Fermis paradox använts som utgångspunkt måste väl vara bra?

Fermis paradox är, kort och gott, det faktum att förutsättningarna för uppkomsten av liv i universum (så som vi kan föreställa oss det) är så otroligt stora i förhållande till den kända förekomsten av liv (vi känner ju bara till exemplet jorden). Den överdådiga romanen Revelation Space (den första i en trilogi) ger en förklaring till denna gåta, men framför allt ger den incitament till nerdgasm i sin beskrivning av det närmast folktomma, enorma generationsskeppet Nostalgia for Infinity, på vilket en stor del av historien utspelar sig. Med utgångspunkt i en arkeologisk gåta, amarantincivilisationens plötsliga undergång för 90 000 år sedan, knyter Reynolds ihop tre till en början till synes separata storylines till en. Detta är ett litterärt grepp som används till förbannelse i sf och fantasy, och som enligt min mening bara ett fåtal författare berhärskar. Gibson är kopiöst bra på det, se framför allt Count Zero. Reynolds kommer undan med det.

En lönnmördare, en arkeolog och den opportunistiska besättningen på Nostalgia for Infinity tvingas att tillsammans lösa amarantinfolkets gåta, och lyckas även få ett svar på Fermis dito, allt detta i en närmare sexhundra sidor tjock bok med två uppföljare, som helt klart är aningen mer "hard" än mycket space opera, kräver påtaglig sinnesnärvaro av läsaren och otaktiskt nog är betydligt bättre i slutet än i början. En bok som börjar på tre av fem och via två av fem eskalerar till fyra, och precis i slutet, hela fem av fem, är dock läsvärd, då detta ger ett snittbetyg på tre och en halv.

Star Maker av Olaf Stapledon

Som ett led i mitt försök att beta av de odödliga klassikerna läste jag nyss Star Maker. Maken till ambitiös litteratur är svår att hitta. Att avhandla hela universums historia, skapelsen, meningen, varelserna, viljorna och perspektiven är väl visserligen lättare att göra i ett skönlitterärt verk än i ett vetenskapligt, men hur det än är med den saken böjer jag nu huvudet i vördnad för Olaf Stapledon.

Boken har egentligen ingen handling i vanlig bemärkelse, utan är snarare en exposé över livet och dess plats i universum. Stapledons alter ego transcenderar på ett oförklarligt vis det jordiska och kroppsliga och far ut på en resa genom tid och rum. Det hela är svindlande. Han träffar universums olika invånare, humanoida, marina, planetära. Gud träffar han också, men inte den gud vi i västvärlden vanligen föreställer oss, utan en nyckfullt kreativ, nästan barnslig gud.

Star Maker innehåller fröet till Star Treks "prime directive" och något som påminner om vad som senare skulle komma att kallas dysonsfär, och är förmodligen den första boken jag skulle sätta i händerna på en science fictionförfattare med idétorka, och den sista boken som någonsin skulle filmatiseras.