Ursula K. Le Guin, första delen

Ursula K. Le Guin är en författare som får mig att vilja stanna upp i läsandet som när jag under en skogspromenad stannar till för att titta på en porlande bäck eller ett djur som hoppar över stigen, eller bara för att jag helt enkelt trivs i skuggan under ett träd eller vid en mossbeklädd klippa. Ibland läser jag samma mening två gånger. Inte för att jag inte tror mig ha förstått den, utan av samma anledning som jag ibland lyssnar på en bra låt två gånger i rad eller beställer samma öl en gång till trots att det finns både ett rikt utbud att tillgå och intresse för nya smakupplevelser.

Efter att ha läst några böcker ur hainishcykeln har jag fått intrycket att hennes böcker är stillsamma, ofta långsamma. Detta inte nödvändigtvis på grund av att händelseutvecklingen ibland är långsam, utan snarare för att varje mening, varje händelse, varje ord är vägt på guldvåg. Allt är relevant, och när det är på det viset får jag inte den där lätt stressade känslan av att författaren stjäl dyrbar tid från mig. Jag blir lugn. Jag litar på att nästa paragraf också kommer att vara värdefull.

Dessa intryck gör att jag vill skriva om hennes böcker med samma eftertanke som kännetecknar dem, vilket utan tvekan är en rejäl utmaning. Jag väljer att börja med dessa kortfattade observationer.

The Moon is a Harsh Mistress av den där Heinlein

I min ungdoms glada dagar läste jag Heinleins på svenska utgivna Revolt 2100, och kanske är det för att denna läsning inte lämnade några nämnvärda spår i mitt sinne, som jag inte fortsatt läsa Heinlein förrän nu. Några år senare snubblade jag över Orphans of the Sky, som väl var aningen intressantare. Starship Troopers, som jag läste för några månader sedan, tycktes mig främst underhållande, välskriven och lite lagom spännande. Det var uppenbart att den skrivits för en ungdomlig publik. Ibland kändes det som att författaren skrev läsaren på näsan, ibland var det en aning sentimentalt, men överdrivet simplifierat var det ändå inte.

Den libertarianska revolutionsromanen The Moon is a Harsh Mistress, däremot, tycks vara skriven för en aningen mognare publik, även om även den präglas av ett visst mått av härligt propagandistisk politisk bildningsiver. Detta är dock i min mening mest en parentes. Språket är extremt underhållande - månslangen är fantastisk - och den karga levnadsmiljön och människorna där är väldigt levande. Boken är nästan lika ambitiös som den revolution som huvudkaraktärerna (bland andra en medveten dator) planerar och genomför. Heinleins månbor är i mångt och mycket en symbol för fritänkande och frihetsanda, medans Jordens överhet symboliserar bakåtsträvande, trångsynthet och traditionalism.

För egen del har jag främst njutit av livfullheten, språket och den detaljrikedom med vilken de påhittiga revolutionärernas kamp skildras, men även de politiska tankarna bidrar förstås till att göra boken intressant - det kan ju vara bra att ha en politisk agenda när man med inlevelse skall beskriva ett fiktivt politiskt skeende.

Heinlein var en mycket bra författare. Det är är nog dags för mig att erkänna det.

Kunngörelse

När jag ogillar böcker är jag inte särskillt nyanserad i min kritik av dem, och när jag gillar dem är jag väldigt förlåtande mot eventuella tvivelaktiga element. Detta sagt angående föregående inlägg. Vidare måste jag påpeka följande: stackars den författare som jag råkade läsa efter att ha läst Distress. Det kanske inte framkom tillräckligt övertydligt i förförra inlägget, men den boken var så in i helvete bra att vad jag än hade läst efteråt, så hade det förmodligen bleknat i jämförelse.

Samtida, prisbelönt sf

Med avsikten att sätta ihop en liten lista över intressanta sf-romaner som givits ut under 2000-talet har jag i flera timmar försökt hitta en sammanfattande förteckning över de största genrespecifika litteraturpriserna. Slutligen fann jag detta och detta. Vissa av böckerna faller snarare in i besläktade genrer, som fantasy eller kontrafaktisk historia. Följande urval listar ett litet och någorlunda godtyckligt urval av romaner som tilldelats flera priser och som enligt min subjektiva bedömning tycks vara intressant sf-litteratur. Detta innebär givetvis att vissa tveklöst intressanta verk hamnar utanför. Jag väljer för övrigt att endast ta med böcker och författare jag inte läst ännu.

Blackout/All Clear av Connie Willis
Connie Willis har bland annat vunnit elva Hugo Awards, sju Nebula Awards och fyra Locus Awards. Blackout/All Clear, en roman om tidsresor i två delar, kammade hem en av varje. Willis är från Colorado men flera av hennes romaner utspelar sig i England, så även denna, som handlar om historieforskning som bedrivs genom resor i tiden. Enligt lite slentrianmässiga efterforskningar som jag bedrivit skall hennes litteratur präglas av en motvilja mot politisk korrekthet och av humoristiska grepp som ibland gränsar till slapstick men som för den skull inte undergräver de allvarliga teman som hennes böcker behandlar. Hon skall ha ett fokus på humaniora och mjuka vetenskaper, utan att för den delen undvika teknologiska spörsmål. Tycks jävligt intressant, måste jag säga.

The Windup Girl av Paolo Bacigalupi
Den amerikanske författaren Paolo Bacigalupi skriver vad som brukar kallas biopunk, det vill säga sf med fokus på bioteknik. Liksom cyberpunk, som vanligen dristar ämnen som informationsteknologi, teknologiskt altererade människor och artificiell intelligens, brukar biopunklitteratur utspela sig i en någorlunda nära framtid där megakorporationer utgör en synnerligen betydande maktfaktor. Skillnaden är vetenskapligt fokus och antagandet att biotekniken i många avseenden kommer leda till större förändringar än cybernetik och IT. The Windup Girl överöstes med priser (Hugo, Nebula och John W. Campbell Memorial Award) och verkar sålunda vara en bra inkörsport till en mer eller mindre samtida form av sf som jag personligen är ganska obekant med.

The Dervish House av Ian McDonald
Ian McDonald, brittisk författare med skotska och irländska rötter, skriver sf som delvis tycks kunna beskrivas som cyberpunk, och hans romaner tycks till stor del utspela sig i utvecklingsländer, något som är förhållandevis ovanligt inom sf, och som förmodligen öppnar upp för behandlandet av många relevanta frågor som tråkigt nog inte dristas så ofta som de borde inom genrens ramar. The Dervish House utspelar sig i ett framtida Istanbul, där nanoteknologi, gamla legender, konspirationer och dramatiska händelser under en veckas tid för samman en handfull för varandra tidigare okända människor. För boken har författaren tilldelats BSFA Award och John W. Campbell Memorial Award.

Nova Swing av M. John Harrison
Nova Swing tycks av olika recensioner att döma vara riktigt svårkategoriserad, och handlingen tycks vara krånglig att sammanfatta. Jag väljer att kort konstatera att det rör sig om sf med noirinslag, att det handlar om en plats och en tid långt borta, att recensionerna omedelbart får mig att asociera till bröderna Strugatskijs ohanterbart superba Picknick vid vägkanten och att jag får en vag känsla av space opera någonstans i magtrakten. M. John Harrison, som tycks ha väldigt vida litterära influenser och intressen och som av allt att döma inte sticker under stol med det i sina böcker, tilldelades för boken i frågan Arthur C. Clarke- och Philip K. Dick-priserna. Varför har alltid sf-författare en mystisk initial i sitt namn?

A Deepness in the Sky av Vernor Vinge
Eftersom den amerikanske författaren Vernor Vinge är professor emeritus i datavetenskap och matematik skulle man kunna misstänka att han i allmänhet är jävligt ball och att han i synnerhet skriver bra, hård sf. A Deepness in the Sky behandlar Vinges favorittema artificiell intelligens, är libertarianskt vinklad (varför är libertarianer bra sf-författare?),* berör interstellärt maktspel och utomjordiska civilisationer. Vinge, som ju har varit med ett bra tag och varit viktig bland annat för framkomsten av cyberspacebegreppet, borde jag nog ha läst för länge sedan.

* Visst hade det varit kul att läsa miljöpartistiska post-cyberpunkutopier och space opera a la August Palm?!!

Kopimism/Time Cloak/Sawyer/Clarke

KOPIMISM

Förr i tiden hände det tydligen att unga män sade sig tillhöra Jehovas vittnen för att undkomma värnplikten, eller åtminstone få göra någon form av vapenfri tjänst. Eftersom jag tillhör dem som anser att värnplikt är något aningen förlegat och att folk som inte är villiga och inte drivs av väl genomtänkta motiv inte är lämpliga att handskas med vapen, tycker jag inte att detta gamla knep är särskillt kontroversiellt. Däremot kan man fråga sig i vilken grad en eventuell religiös övertygelse skall kunna fungera som en förevändning för att slippa undan samhälleligt engagemang i en demokrati. Jag skulle till exempel kunna tänka mig att betalandet av skatt är något som strider mot de grundläggande principerna i LaVeys satanism. Om det inte vore så att satanister är omöjliga att ta på allvar, skulle detta ha varit ett intressant problem.

Ännu svårare att ta på allvar är kopimismen. I synnerhet som denna tro tycks vara grundad av någon som är med och leder Kristna studentrörelsen i Sverige. Rätten att praktisera sin tro under organiserande former är i mina ögon en viktig demokratisk princip. Då folk driver gäck med denna rätt och de lagar och förordningar som gör denna rätt praktiskt tillämpbar, undermineras och urholkas en viktig del av det demokratiska systemet. Kanske. I vilket fall som helst framstår det hela som antingen ett misslyckat practical joke eller ett sätt att utnyttja det faktum att Sveriges religionslagstiftning är hyffsat bra. Att motiven är religiösa har jag svårt att tro.

Enligt min mening är religion något som skall tas på allvar. Så även frågan om copyright och immaterialrätt. Jag är en nitisk förespråkare av free software och open source och en musiker som vägrar att ens försöka ta betalt för den musik jag skapar. Kopimismen framstår som ett jävligt otaktiskt drag. I ännu högre grad än tidigare framstår det som att frågorna om fildelning och copyright tråkigt nog främst drivs av revolterande tonåringar som försöker skapa sig en identitet genom att hålla sig med kontroversiella åsikter. Det är klantigt att driva med både det demokratiska systemet och med sin egen agenda om man vill bli tagen på allvar. Och jag tror inte att kopimismen kommer att leda till några samhälleliga kryphål för sina utövare heller, om det nu är det de är ute efter.

------------

TIME CLOAK

National Geographic skriver här att forskare funnit ett sätt att mycket lokalt och under sanslöst begränsad tid få händelser att synbarligen försvinna, genom att kröka ljuset. Det var i grevens tid!

------------

ROBERT J. SAWYER

Den kanadensiska författaren Robert J. Sawyers trilogi The Neanderthal Parallax tycks av första boken att döma vara rejält underhållande, i synnerhet vad gäller hans beskrivningar av det i vissa avseenden föredömliga neanderthalarsamhället, men jag väljer att återkomma då jag läst alla tre delar.

------------

CLARKE

Childhoods End var en synnerligen torr bok om andlig evolution och en främmande civilisation som förmyndare, som trots fantastiska visioner och synnerligen ambitiösa pretentioner var ganska trög att ta sig igenom. Enligt min erfarenhet är Clarke en synnerligen ojämn författare. Min tes är att han inte bemästrade romanskrivandet förrän på sextiotalet. Ovan nämnda verk samt The City and the Stars har jag plikttroget läst, men om man vill läsa femtiotalsclarke skulle jag hellre rekommendera två fantastiska novellsamlingar: Expedition to Earth och The Other Side of the Sky.

William Gibson, med anledning av förra inlägget

Ett ärkeexempel på en författare som tycks ha gett upp inte det optimistiska (för han var aldrig överdrivet optimistisk), men det visionära över huvud taget, liksom resignerat konstaterat att framtiden är död, är William Gibson. Han tycks ha känt sig tvingad att erkänna att vi har hunnit ikapp framtiden, framtiden är här och nu, jag slänger det visionära åt sidan och koncentrerar mig på att skriva reklamromaner å Apples räkning istället. Detta har lett till att han istället för att vara med och definiera begrepp som cool, hip, sf och framtiden, har börjat försöka sätta fingret på fåniga hipstergeektrender och skapa litteratur av det.

Skämt åsido. William Gibson är fortfarande en gigant utan dess like. Han problematiserar dagens samhälle och det nuvarande teknologiska tillståndet samt våran attityd i förhållande till det hela. Men trots att han fortfarande skriver synnerligen läsvärda böcker, var han klart skarpare som analytisk visionär än som visionär analytiker.

Shine

Jag har nyss inhandlat sf-antologin Shine, med optimistisk sf som utspelar sig i en nära framtid. I mina ögon ter sig optimistisk sf som något som hör femtiotalet till. Ingen skriver väl idag på temat "det blir så härligt om ett tiotal år, då alla har varsin robot" eller "vad underbart med ett kylskåp som lagar mat". Att dregglande fantisera om dörrar som öppnas per automatik, portabla kommunikationsapparater och datorer man kan prata med hör till historien, men många samtida sf-författare tycks ha svårt att släppa dessa numera vardagliga koncept. Som om dagens vardagliga bekvämligheter vore de sista teknologiska landvinningarna att se fram emot. Som om det bara kunde gå utför, nu när mobiltelefonerna äntligen blivit en del av vardagen. För är det inte så att cirka 90% av all sf som skrivs idag är mer eller mindre dystopisk?

Jag har ännu inte börjat läsa Shine, men jag har stora förhoppningar om att den kommer visa dels att det fortfarande finns hoppfulla sf-författare, dels att det går att skriva optimistisk sf utan att falla tillbaka till det tillstånd av naivt, femtiotalsmässigt framtidsdrömmande som exemplifieras så bra i Donald Fagens ironiska, mästerliga och aningen sliskiga hit I.G.Y.

Varför jag läser vad jag läser, eller snarare...

... varför jag skriver om de böcker jag skriver om, eller varför mina omdömen tycks odelat positiva. Läser gör man ju för övrigt för att det är jävligt gött.

Jag är otroligt selektiv i mitt läsande. Faktum är att det förmodligen var flera år sedan jag läste en bok som jag inte tyckte var bra (senaste var förmodligen Alkemisten av Paulo Coelho, som i mina ögon var en synnerligen trivial lura-folk-som-inte-tycker-om-att-läsa-att-de-är-intellektuella-bok som jag läste 2003, samt Da Vinci-koden, som väl har någotsånär samma relevans som telefonkatalogen har i dessa dagar, och inte var mycket roligare att läsa).*

Jag brukar i kanske fyra fall av fem läsa mig till mitt nästa bokköp på wikipedia, och i ett fall av lika många få en bok rekommenderad av en vän (varefter jag läser om den på wikipedia innan jag fäller min dom), innan jag köper boken i fråga. Eller så lockas jag av en av mig redan godkänd författare, då han (eller hon, i mycket sällsynta fall) refererar till andra författares verk.

Jag är medveten om att det kanske är tråkigt att läsa endast positivt ställda omdömen om böcker, men det är bara att bita i det söta äpplet.

Givetvis läser jag förresten annat än sf. Heinrich Böll, Sven Delblanc, John LeCarré, Paul Auster, Georges Perec och Graham Greene tillhör favoriterna då det gäller grå vardagslitteratur. Vidare har jag på sistone även bläddrat en hel del i två populärvetenskapliga böcker om ugglor.

Här har jag valt att hålla mig till sf. Dels för att det så att säga är ett specialintresse, dels också för att det kan underlätta att nischa sig.

*

*Jag råkar ha ackumulerat ett och annat högskolepoäng i religionsvetenskap och kyrkohistoria, vilket förmodligen förklarar hur svårt Dan Brun har att charma mig. Att en person kan lyckas med konststycket att få konspirationsteorier (som ju är oändligt underhållande, i synnerhet i fiktion) att verka ointressanta kan ju förstås också förklaras av att personen i fråga skriver som en dödfödd analfabet. Att jag alls fick för mig att läsa boken berodde på att jag kände mig dum som snackade så mycket skit om en bok jag inte läst. I förbifarten bör nämnas att Umberto Eco tydligen skall ha ryckt på axlarna då en journalist frågade honom hur han ställde sig till Dan Browns förmodade plagierande av Foccaults pendel, och sagt: "Han är bara en karaktär i min bok."

Måste ta igen mig

Avslutade just Tau Zero av Poul Anderson och mäktar i dagsläget bara säga att det är det bästa jag har läst på länge. Förstummad av häpnad inför de kosmiska viddernas gåtfullhet behöver jag ta mig en rejäl snus och fundera en stund. Kanhända mäktar jag skriva några rader om The Stars my Destination lite senare, som ett slags uppvärmning. Eller kanske nedvarvning.

Nerdgasm

Följande mer eller mindre odödliga klassiker bör dyka upp med posten i slutet av veckan:

Anderson, Poul: Tau Zero
Klassisk hard sf ombord på ett kolonisationsskepp vars framdrivningssystem på grund av en olycka inte kan hindras från att accelerera.

Clarke, Arthur C: Childhood's End
All romaner som blivit namnet på en Iron Maiden-låt bör läsas. Vänligt sinnade främlingar "invaderar" jorden för att lyfta planeten till en utopisk nivå.

Heinlein, Robert A: The Moon is a Harsh Mistress
En månkoloni revolterar mot jordisk överhöghet. Revolt verkar vara ett populärt tema hos Heinlein.

Heinlein, Robert A: Stranger in a Strange Land
Eller "Konstigare i ett underligt land", som min mormor brukar kalla den. Människa uppvuxen och uppfostrad på mars i kulturkrock på jorden. Som sagt, alla böcker som blivit maidenlåttitlar skall läsas!

Niven, Larry: Ringworld
Hård sf som utspelar sig i en ring (som känns betydligt mer plausibelt än en solid sf-sfär a la misstolkad Dyson). Skall tydligen ha skrivits delvis med avsikten att bedriva vetenskaplig folkbildning.

Pohl, Frederik: Gateway
Handlar om en dörr :) Vinnare av Hugo, Locus, Nebula och John W. Campbell Awards.

Sawyer, Robert J: Hominids
Rekommenderad av en vän för cirka två år sedan. Man kommer i kontakt med en parallel jord där historien förflutit lite annorlunda: neanderthalarna har utvecklats till den dominanta rasen. Kanadensisk sf av en otroligt produktiv författare som jag ännu inte stiftat bekantskap med.

Måste avsluta The Hercules Text av Jack McDevitt innan jag tillåter mig själv att sätta tänderna i ovanstående.