Neanderthal Parallax av Robert J. Sawyer

Robert J. Sawyer tillhör den typ av författare vars skrivande föregås av enorma mängder research. Detta gör att han med självförtroende kan handskas med de mesta skilda ämnen på ett lättvindigt vis. I sin trilogi om ett parallellt universum där våra syskon neandertalarna blev den dominanta livsformen bedriver han obesvärat religionskritik, miljöaktivism, socioekonomisk samhällskritik, neuropsykologiska spekulationer, avancerade resonemang om genetik och genuskritik på ett mestadels direkt och underhållande vis. Detta gör han bland annat genom att kontrastera sitt tänkta neandertalarsamhälle mot vårt samhälle av idag, i en utopisk-dystopisk jämförelse där vår verklighet utan tvekan utgör den negativa polen. Samtidigt jämförs kulturen i grannländerna Kanada och USA, ej sällan med en polemisk udd riktad mot sistnämnda (författaren är kanadensare).

I trilogin, som tillhör den typ av trilogi där böckerna tillsammans utgör en roman snarare än tre, får vi följa Mary Vaughan, genetiker från Kanada. Efter att sprickan till neandertalarverkligheten öppnats som en bieffekt av ett experiment med kvantdatorer, arbetar Mary med att undersöka neandertalarnas DNA och blir på sikt väl förtrogen med deras samhälle och kultur. Den första neandertalaren vi kommer i kontakt med är fysikern Ponter Boddit som så att säga råkar trilla igenom då sprickan öppnar sig, och det är i mångt och mycket genom interaktionen mellan Ponter och Mary som deras och vårat samhälle jämförs och vårat kritiseras.

 Trilogin tillhör närmast kategorin kioskvältare, i det att författaren ser till att läsaren får sitt lystmäte av allt mellan romans och naturvetenskap och det med en rejäl dos spänning, men böckerna har inte högt underhållningsvärde på bekostnad av tänkvärt innehåll. Som sades ovan bedriver författaren samhällskritik på alla tänkbara nivåer, och detta oftast med besked. Oftast, som sagt, för ibland är det lite svårt att sätta fingret på hans agenda. Varför blir exempelvis Mary Vaughan våldtagen i början av sviten? Om poängen är att det skall utgöra ett spännande element i handlingen är det hela minst sagt smaklöst och skrämmande, men om det å andra sidan är en del av den samhällskritiska agenda författaren har, kan man fråga sig om han ändå inte klarat sig utan detta ganska problematiska grepp, eftersom en romankaraktär utan tvekan kan vara en trovärdig feminist utan att utsättas för extrema former av våld. Våldtäkten behövs verkligen inte för att legitimera den feministiska samhällskritik som är ett återkommande tema i boken. Vidare anser jag inte att den är nödvändig för att ge en psykologisk förklaring till varför Mary Vaughan gör något så radikalt som att bli förälskad i en neandertalare, eftersom huvudkaraktärens psykiska disposition för öppenhet mot det annorlunda utan tvekan skulle kunna uppnås genom mindre smaklösa litterära grepp.

Om man försöker bortse från nyss nämnda, obekväma och ganska smaklösa element, är det på det hela taget fråga om välskrivna och underhållande och till och med tänkvärda böcker fyllda med relevant samhällskritik och intressant vetenskaplig spekulation, men det har faktiskt inte varit helt lätt att se genom fingrarna i detta fall.

Ancient Shores av Jack McDevitt

För något halvår sedan läste jag McDevitts debutroman The Hercules Text, och njöt i fulla drag av den vardagligt torra first contactberättelsen. Även Ancient Shores är ett exempel på jordnära hard sf och påminner vad gäller det stilistiska och dramaturgiska mycket om den herkuliska texten. Boken har ingen riktig huvudkaraktär, och nya viktiga personer dyker upp på löpande band, ofta med en enkel introduktion av typen "Klasse var lika svartsynt som han var lång, och med två skillsmässor i bagaget hade han börjat ägna sig mer åt sitt jobb än åt kärlekslivet". Oftast blir böcker, i mitt tycke, bättre ju färre personer som får vara huvudperson, men det finns givetvis undantag (i fantasy- och sf-litteraturen råder huvudpersonsinflation, och det klart att det blir bra då och då). Vad gäller det här specifika fallet så kommer McDevitt undan med att snarare skilldra ett enormt nyhetsflöde med många personliga inblickar. Det fungerar rätt så bra, men läsupplevelsen blir en smula objektivt kall.

Vad handlingen anbelangar skiljer sig Ancient Shores markant från den herkuliska texten. Det hela tar sin början då en lantbrukare hittar en synnerligen välbehållen segelbåt begravd i en åker. Segelbåten visar sig vid närmare undersökning vara gjord av ett för människan helt okänt kompositmaterial. Riktigt intressant blir det då man inser att området där fyndet gjorts för tiotusentals år sedan var täckt av vatten.

Pushing Ice av Alastair Reynolds

Plötsligt lösgör sig en av Saturnus månar ur sitt omlopp och accellererar bort från solsystemet samtidigt som den så att säga ömsar skinn och visar sig vara artificiell. Rockhopper, en rymdfarkost specialiserad för gruvdrift på kometer, råkar befinna sig i närheten och beordras följa efter. Den flyende månen är det första konkreta beviset på utomjordiskt liv.

Hur man skall kritisera Pushing Ice är avhängigt av hur man väljer att definiera boken. Väljer man att betrakta den som space opera kan den beskrivas som sansad, seriös och intrigmättad, med vetenskapliga undertoner. Om man istället väljer att betrakta boken som sf av det hårdare slaget får vi en historia med utmärkta premisser, som tråkigt nog slarvas bort i ett virvarr av ränkspel, osannolika maktskiften och sentimentalt tjaffs. Annars kan man vara lite mindre rigorös, och betrakta boken som lika hård som operatisk, vilket tveklöst höjer upplevelsen. dessutom är författaren förtjänt av detta.

Reynolds huvudsakliga tillkortakommande gäller karaktärsutveckling, närmare bestämt det socialpsykologiska. Författarens intresse för Rockhoppers kapten Bella Lind och hennes vän och antagonist Svetlana Barseghian är tråkigt i sig då det flyttar fokus från en grundberättelse som är synnerligen intressant, men det egentliga problemet är att dessa karaktärers agerande är fullkomligt osannolikt, för att inte tala om övriga besättningsmedlemmars vilja att bli ledda av vad som i mina ögon framstår som fullkomligt inkompetenta ledare. Vidare är besättningens sätt att lösa tvister och interna problem minst lika krystade som medeltidsmässiga. Folk agerar överlag som en härlig blandning mellan hollywoodkarikatyrer och idioter. Med lite god vilja går det dock att se genom fingrarna på detta och njuta av författarens styrkor.

Ett annat problem är att författaren lämnar för lite osagt och drar ut på historien något så kopiöst att han trots nästan sexhundra sidor måste göra i mina ögon aningen godtyckliga och irriterande hopp framåt i tiden för att på bekostnad av kontinuiteten klämma in så mycket såpa som möjligt. Det påminner lite om hur Clarke gradvis abdikerar för Gentry Lee i uppföljarna till Rendezvous With Rama. Men det har också sina poänger, då Pushing Ice har ett bakomliggande storyelement som är viktigt.

Det finns styrkor, som antyddes ovan. Beskrivningarna av utomjordiskt liv är underbara, teknologiska och vetenskapliga visioner är skarpa och väcker framtidsdrömmar, den kalla, mörka rymdens tomhet är ständigt närvarande och slutligen måste jag poängtera att själva premissen om en bortflyende måne är helt jävla genial. Jag har i denna korta recension som vanligt råkat fokusera på det tråkiga. I ärlighetens namn var det en intressant och underhållande läsupplevelse.

Mitt tips till Reynolds är att dra ner på takten lite. Om han skrev hälften så många böcker på samma tid och använde hälften av tiden till att finputsa de sociala och psykologiska elementen, skulle hans böcker förmodligen bli mer eller mindre fulländade.

Segraren av Stanisliw Lem

Det är inte varje dag man läser en bok som inte skrivits av Martin Heidegger som är lika delar torr och djup på detta vis. Sedan är det ju alltid härligt med 60-talsspekulationer om nanobotar och artificiell evolution. Extremt njutbart, och slutet är enligt min ringa mening lika enkelt som abrubt och genialt.

Lem är jävligt konstig. Får återkomma till detta någon gång.

The Moon is a Harsh Mistress av den där Heinlein

I min ungdoms glada dagar läste jag Heinleins på svenska utgivna Revolt 2100, och kanske är det för att denna läsning inte lämnade några nämnvärda spår i mitt sinne, som jag inte fortsatt läsa Heinlein förrän nu. Några år senare snubblade jag över Orphans of the Sky, som väl var aningen intressantare. Starship Troopers, som jag läste för några månader sedan, tycktes mig främst underhållande, välskriven och lite lagom spännande. Det var uppenbart att den skrivits för en ungdomlig publik. Ibland kändes det som att författaren skrev läsaren på näsan, ibland var det en aning sentimentalt, men överdrivet simplifierat var det ändå inte.

Den libertarianska revolutionsromanen The Moon is a Harsh Mistress, däremot, tycks vara skriven för en aningen mognare publik, även om även den präglas av ett visst mått av härligt propagandistisk politisk bildningsiver. Detta är dock i min mening mest en parentes. Språket är extremt underhållande - månslangen är fantastisk - och den karga levnadsmiljön och människorna där är väldigt levande. Boken är nästan lika ambitiös som den revolution som huvudkaraktärerna (bland andra en medveten dator) planerar och genomför. Heinleins månbor är i mångt och mycket en symbol för fritänkande och frihetsanda, medans Jordens överhet symboliserar bakåtsträvande, trångsynthet och traditionalism.

För egen del har jag främst njutit av livfullheten, språket och den detaljrikedom med vilken de påhittiga revolutionärernas kamp skildras, men även de politiska tankarna bidrar förstås till att göra boken intressant - det kan ju vara bra att ha en politisk agenda när man med inlevelse skall beskriva ett fiktivt politiskt skeende.

Heinlein var en mycket bra författare. Det är är nog dags för mig att erkänna det.

Distress av Greg Egan

Det är svårt att tro att en bok som ganska ingående probematiserar, kritiserar, kommenterar och ironiserar över så skilda ämnen som bioteknik, religion, ontologi, medicin, genus (sju olika, för att vara exakt), kunskapsteori, anarki och kapitalism, egentligen är en oerhört spännande och levande kvantmekanisk thriller, lika välskriven som provocerande, lika torr som hipp, och minst dubbelt så bra som denna mening är lång. Men så är det.

Jag tänker inte gå närmare in på vad boken handlar om, annat än att det är fråga om otroligt storslagen och väldigt hård sf med en polemisk udd riktad mot postmodern kunskapssyn, en hyllning till naturvetenskapen och att det var fullständigt överväldigande läsning. Egan tycks röra sig i gränslandet mellan cyber- postcyber- och biopunk, med ett lika genuint intresse för IT som för genmanipulering, könsbyten och medicin, men själva kärnan utgörs ändå av kosmologi och kvantmekanik. Boken är otroligt välskriven. Dialogen är ömsom tung, ömsom rapp och författaren skäms inte över att ge sig in i med skönlitterära mått mätt synnerligen krångliga vetenskapliga resonemang. Men ytterst är det fråga om en thriller där tiden rinner iväg och det som står på spel är av omätbar vikt.

Tau Zero av Poul Anderson

I en framtid där Sverige i egenskap av ekonomiskt stabil och neutral välfärdsstat fått rollen som världsadministratör, som ett slags hela jordens Bryssel, skickas ett kolonisationsskepp i väg. Om planeten som är dess destination går att kolonisera kommer skeppet och dess besättning aldrig återvända till jorden. Om planeten är obeboelig kommer man vända tillbaka. Om det blir fråga om det sistnämnda kommer resan att ta omkring tio år, subjektiv tid, för besättningen, men då skeppet färdas nära ljusets hastighet för att nå sin avlägsna destination skulle en mycket längre tid än så ha passerat på jorden. I bästa fall skulle kolonisatörerna kunna ha turen att kunna träffa någon avlägsen släkting, kanske ett syskons eller en kusins barnbarn. Deras vänner och familj skulle med största sannolikhet vara döda sedan länge.

Nu inträffar varken eller: skeppets framdrivningssystem låser sig vid en accelleration på över 1 g och farten bara ökar...

Tau Zero är skriven med ett språk som till en början förbryllade mig något. Det tycktes klumpigt och ibland gammalmodigt. Meningsuppbyggnad och ordföljd stack mig inledningsvis i ögonen. Jag vande mig dock ganska snabbt och började uppskatta både dialoger, beskrivningar och vetenskapliga resonemang (dessa är det gott om i denna hard sf-klassiker, och de är väl godkända). En lustig detalj är att vissa av karaktärerna slänger sig med svenska ord (svenska språket har blivit ett slags lingua franca i och med Sveriges ledande roll).

Att följa den instängda besättningen i sitt hanterande av den minst sagt obekväma belägenheten, ta del av deras samtal, deras ångest, deras försök att liva upp stämningen och att på vetenskaplig väg klara ut situationen, var en läsupplevelse utöver det vanliga. Anderson har befolkat skeppet med ett intressant persongalleri och satt dom i en synnerligen intressant sits. Anderson uppvisar också den förundran inför universum som jag så högt skattar hos sf-författare.

Vid läsandet påmindes jag för övrigt om Arthur C. Clarkes A Fall of Moondust,* som jag i förbifarten också rekommenderar varmt. Tau Zero är den mindre torra av de två, och något av det bästa jag har läst på länge.


*A Fall of Moondust handlar också om personer som är instängda i en farkost i rymden, men i detta fall en månfarkost som sjunkit i ett sandhav. Min Clarke-favorit efter Rendezvous with Rama.

The Hercules Text av Jack McDevitt

The Hercules Text är, liksom Dragon's Egg och Altered Carbon som jag nyss läst, en debutroman. Jag är helt obekant med författaren i övrigt, men han skall ha sagt följande om sina tankar efter att ha vunnit en novelltävling i skoltidningen under sitt första år på universitetet: "I was on my way. Then I read David Copperfield and realized I could never write at that level, and therefore I should find something else to do. I joined the navy, drove a cab, became an English teacher, took a customs inspector's job on the northern border, and didn't write another word for a quarter-century." Han är född 1935 och debutterade som romanförfattare i femtiårsåldern.

The Hercules Text är en first contact-roman, skriven med ett brett samhälleligt perspektiv. Några vetenskapsmän som arbetar med SETI tar emot regelbundna radiosignaler, en trevande hälsning som följs av en massiv laddning med vetenskaplig information. Ur astronomers, kosmologers, psykologers, politikers, prästers, filosofers, reportrars och allmänhetens perspektiv får man sedan ta del av vilka följder som kommer av att människan lär sig att hon inte är ensam i universum, men framför allt hur man reagerar inför ett plötsligt och markant utökat vetenskapligt kunnande.

Bokens egentliga huvudperson är personalchef/ekonom och arbetar vid en anläggning för radioastronomi i USA, men författaren byter ofta perspektiv i sitt berättande, och låter ibland rubriker, insändare och utdrag ur vetenskapliga journaler föra handlingen framåt. Det blir dock aldrig fråga om något slags brevroman a la Dracula eller liknande.

Boken kan ibland tyckas något ålderdomlig, då den är synnerligen präglad av sin tillkomst under kalla kriget, men personskildringarna är ganska allmängiltliga i jämförelse med mycket man drabbas av i genren. Något som tilltalar mig otroligt mycket är den röda tråd av fascination och häpnad inför världsalltet, rymden och livet som genomsyrar boken. Anslaget är soft, men den vetenskap som dristas är tveklöst hård nog.

Politisk thriller snarare än action, men då det bara var några månader sedan jag läste Richard Morgan har jag fått våld nog för ett tag.

Eftersom jag försöker undvika att betygsätta med siffror: jag funderade inte ett ögonblick på att lägga den åt sidan för att läsa något annat.

Dragon's Egg av Robert L. Forward

Författaren själv skall ha beskrivit sin debutroman som "a textbook on neutron star physics disguised as a novel", och en sådan beskrivning får ju varje människa med självrespekt att börja darra av fascination och förväntan, och då jag med posten fick en brittisk pocketutgåva av boken, prydd med lovord från giganter som Arthur C. Clarke, Larry Niven, Hal Clement, Isaac Asimov och Frank Herbert, var jag tvungen att snabbt få fram luktsaltet och sätta mig ned och ta igen mig en stund.


Temat är first contact, och levereras med extrem vetenskaplig noggranhet, och boken lider till viss del av vad man i dylika fall kan vänta sig: brister vad gäller personporträtt, kvinnokarikatyerer och medioker dialog. Detta till trots är Forwards beskrivning av livet på neutronstjärnans varma yta snudd på genialiskt (om än något antropocentriskt de fysikaliska olikheterna till trots), och själva kommunikationen mellan människorna och "cheela", som neutronstjrärnans invånare kallas, är otroligt fascinerande att läsa om, för trots de extrema olikheterna och framför allt trots att den biologiska klockan tickar så oerhört mycket fortare på den snabbt roterande stjärnan, lyckas man få till stånd ett meningsfullt, om än för människan synnerligen kortvarigt, utbyte.

Dragon's Egg är en bok för den redan invigda sf-läsaren, och rekommenderas starkt till folk med en böjelse för hard sf. Men ett varningens ord kan vara på sin plats: detta är absolut ingen bok att pracka på folk i syfte att omvända icke-initierade till sf-fans.