The Prefect av Alastair Reynolds

Jag är mycket kluven i min syn på Alastair Reynolds böcker. De första två jag läste (Revelation Space och Pushing Ice) visade båda prov på rent ut sagt fantastiska visioner och oerhört stämningsfulla miljöer och bilder, medans de befolkades av personer som i allmänhet pendlade mellan ointressanta och efterblivna. Likt förbannat kan jag inte låta bli att köpa hans böcker, för vad är mer eggande än en baksidetext som på några korta rader avlöjar att boken man håller i uppenbarligen är en av de mest eggande framtidsvisionerna som någonsin skrivits? Det är detta som tycks vara själva problemet med Reynolds: han har världens bästa idéer, han presenterar dem i en miljö som är lika delar cyberpunk, space opera och kallt vetenskaplig, och så låter han dessa svindlande världar befolkas av något slags dokusåpadeltagare. I Pushing Ice var detta problem ytterst påtagligt, men boken handlar om att en av Saturnus månar bryter sig ur omloppet och börjar färdas iväg från solsystemet, och folk som inte köper och läser en sådan bok är inte tillräkneliga. The Prefect, å andra sidan, lockade inte främst med att på baksidan ha ett litet titthål till en svindlande framtidsvärld, den boken köpte jag nämligen för att någon recensent i Publishers Weekly kommit att tänka på le Carré vid läsningen. Att den kostade tio kronor på Myrorna gjorde inte saken sämre.

The Prefect är till en början ett slags hårdkokt noirhistoria, där huvudpersonen Tom Dreyfus undersöker ett isolerat fall av valfusk, men proportionerna blir gradvis större och större och då det står klart att hundratals miljoner människors frihet och liv står på spel har boken förvandlats till en space opera-thriller som är synnerligen svår att lägga ifrån sig. Handlingen utspelar sig i samma universum som Revelation Space men gissningsvis något hundratal år tidigare, och Reynolds målar upp en detaljerad bild av ett högteknologiskt, demokratiskt samhälle under sin guldålder. Likheten med le Carré som noterats i Publishers Weekly torde vara den till stor del dialogdrivna handlingen, där ett mycket komlicerat nät av intriger gradvis nystas upp av en bister man. Nu är ju Reynolds inte en dialogskrivare av le Carrés rang, för le Carré är enligt min mening oöverträffad på det området, men i denna bok är intrigerandet, som jag tidigare irriterat mig på i Reynolds böcker, en integrerad del av handlingen och då blir dialogerna plötsligt riktigt intressanta.

Under handlingens gång får man inblickar i olika delar av ett mångfacetterat samhällssystem som rymmer allt mellan rent helvete och utopi och hålls samman av ett slags demokratisk-teknokratisk aparatur och organisation, till vilken Dreyfus är knuten i egenskap av polis. Hans uppgift är att skydda rösträtten och tillgången till den teknologi som möjliggör informationsutbyte, en uppgift som blir tagen till sin spets då det visar sig att ett försök att ta makten över hela samhället är på god väg att lyckas.

The Prefect är utan minsta tillstymmelse till tvekan det bästa jag hittills läst av Reynolds penna. De svagheter jag tidigare upplevt är som bortblåsta i denna bok, men alla styrkor är kvar. Boken rekommenderas varmt till alla som anser sig tillhöra kategorin "tillräkneliga".

Pushing Ice av Alastair Reynolds

Plötsligt lösgör sig en av Saturnus månar ur sitt omlopp och accellererar bort från solsystemet samtidigt som den så att säga ömsar skinn och visar sig vara artificiell. Rockhopper, en rymdfarkost specialiserad för gruvdrift på kometer, råkar befinna sig i närheten och beordras följa efter. Den flyende månen är det första konkreta beviset på utomjordiskt liv.

Hur man skall kritisera Pushing Ice är avhängigt av hur man väljer att definiera boken. Väljer man att betrakta den som space opera kan den beskrivas som sansad, seriös och intrigmättad, med vetenskapliga undertoner. Om man istället väljer att betrakta boken som sf av det hårdare slaget får vi en historia med utmärkta premisser, som tråkigt nog slarvas bort i ett virvarr av ränkspel, osannolika maktskiften och sentimentalt tjaffs. Annars kan man vara lite mindre rigorös, och betrakta boken som lika hård som operatisk, vilket tveklöst höjer upplevelsen. dessutom är författaren förtjänt av detta.

Reynolds huvudsakliga tillkortakommande gäller karaktärsutveckling, närmare bestämt det socialpsykologiska. Författarens intresse för Rockhoppers kapten Bella Lind och hennes vän och antagonist Svetlana Barseghian är tråkigt i sig då det flyttar fokus från en grundberättelse som är synnerligen intressant, men det egentliga problemet är att dessa karaktärers agerande är fullkomligt osannolikt, för att inte tala om övriga besättningsmedlemmars vilja att bli ledda av vad som i mina ögon framstår som fullkomligt inkompetenta ledare. Vidare är besättningens sätt att lösa tvister och interna problem minst lika krystade som medeltidsmässiga. Folk agerar överlag som en härlig blandning mellan hollywoodkarikatyrer och idioter. Med lite god vilja går det dock att se genom fingrarna på detta och njuta av författarens styrkor.

Ett annat problem är att författaren lämnar för lite osagt och drar ut på historien något så kopiöst att han trots nästan sexhundra sidor måste göra i mina ögon aningen godtyckliga och irriterande hopp framåt i tiden för att på bekostnad av kontinuiteten klämma in så mycket såpa som möjligt. Det påminner lite om hur Clarke gradvis abdikerar för Gentry Lee i uppföljarna till Rendezvous With Rama. Men det har också sina poänger, då Pushing Ice har ett bakomliggande storyelement som är viktigt.

Det finns styrkor, som antyddes ovan. Beskrivningarna av utomjordiskt liv är underbara, teknologiska och vetenskapliga visioner är skarpa och väcker framtidsdrömmar, den kalla, mörka rymdens tomhet är ständigt närvarande och slutligen måste jag poängtera att själva premissen om en bortflyende måne är helt jävla genial. Jag har i denna korta recension som vanligt råkat fokusera på det tråkiga. I ärlighetens namn var det en intressant och underhållande läsupplevelse.

Mitt tips till Reynolds är att dra ner på takten lite. Om han skrev hälften så många böcker på samma tid och använde hälften av tiden till att finputsa de sociala och psykologiska elementen, skulle hans böcker förmodligen bli mer eller mindre fulländade.

Ringworld av Larry Niven

Baksidetexten på min pocketutgåva utgjörs endast av en beskrivning av ringvärldens dimensioner, och dåligt förberedd som jag var förväntade jag mig något torrt och hårt, vilket ledde till att jag läste Ringworld med en aningen skeptisk attityd. För nu när jag tänker efter utgör boken ett riktigt ärkeexempel på space opera (vilket visserligen inte behöver vara något negativt). Storskaliga interplanetära konflikter hägrar i bakgrunden, tvåhövdade aliens manipulerar jordisk politik och kåta kvinnoparodier utgör förströelse för bokens sliskige huvudperson, Louis Wu, som tack vare odödlighetsdrogen boosterspice i bokens inledning firar sin tvåhundrade födelsedag.

En sällsam grupp bestående av huvudpersonen, en kzin (en enorm krigarkatt) och en Piersons's Puppeteer (ovan nämnda tvåhövdade varelse) och människan Teela Brown ger sig iväg för att undersöka vad som visar sig vara en enorm, ringformad, artificiell värld. Givetvis landar de på ringen och får problem med att ta sig därifrån.

Ringworld är full av goda idéer, först och främst själva ringvärldskonceptet, men det som fascinerar mig mest är nog Teela Browns framavlade tur (ett resultat av att puppeteers lagt sig i den överbefolkade jordens familjeplaneringspolitik).

Till stor del upplevde jag Ringworld som en hyffsad rymdfantasyroman, full av idéer som skulle kunna ha lyfts till en mycket intressantare nivå av en mindre pulpig författare. Det är alldeles för mycket "quest" över det hela, som när man spelade bordsrollspel i sin ungdom. Underhållande utan tvekan, men inget jag kommer läsa igen.

Revelation Space av Alastair Reynolds

Space opera ftw, som min farmor skulle säga. Och en bok där Fermis paradox använts som utgångspunkt måste väl vara bra?

Fermis paradox är, kort och gott, det faktum att förutsättningarna för uppkomsten av liv i universum (så som vi kan föreställa oss det) är så otroligt stora i förhållande till den kända förekomsten av liv (vi känner ju bara till exemplet jorden). Den överdådiga romanen Revelation Space (den första i en trilogi) ger en förklaring till denna gåta, men framför allt ger den incitament till nerdgasm i sin beskrivning av det närmast folktomma, enorma generationsskeppet Nostalgia for Infinity, på vilket en stor del av historien utspelar sig. Med utgångspunkt i en arkeologisk gåta, amarantincivilisationens plötsliga undergång för 90 000 år sedan, knyter Reynolds ihop tre till en början till synes separata storylines till en. Detta är ett litterärt grepp som används till förbannelse i sf och fantasy, och som enligt min mening bara ett fåtal författare berhärskar. Gibson är kopiöst bra på det, se framför allt Count Zero. Reynolds kommer undan med det.

En lönnmördare, en arkeolog och den opportunistiska besättningen på Nostalgia for Infinity tvingas att tillsammans lösa amarantinfolkets gåta, och lyckas även få ett svar på Fermis dito, allt detta i en närmare sexhundra sidor tjock bok med två uppföljare, som helt klart är aningen mer "hard" än mycket space opera, kräver påtaglig sinnesnärvaro av läsaren och otaktiskt nog är betydligt bättre i slutet än i början. En bok som börjar på tre av fem och via två av fem eskalerar till fyra, och precis i slutet, hela fem av fem, är dock läsvärd, då detta ger ett snittbetyg på tre och en halv.