Fermis paradox är, kort och gott, det faktum att förutsättningarna för uppkomsten av liv i universum (så som vi kan föreställa oss det) är så otroligt stora i förhållande till den kända förekomsten av liv (vi känner ju bara till exemplet jorden). Den överdådiga romanen Revelation Space (den första i en trilogi) ger en förklaring till denna gåta, men framför allt ger den incitament till nerdgasm i sin beskrivning av det närmast folktomma, enorma generationsskeppet Nostalgia for Infinity, på vilket en stor del av historien utspelar sig. Med utgångspunkt i en arkeologisk gåta, amarantincivilisationens plötsliga undergång för 90 000 år sedan, knyter Reynolds ihop tre till en början till synes separata storylines till en. Detta är ett litterärt grepp som används till förbannelse i sf och fantasy, och som enligt min mening bara ett fåtal författare berhärskar. Gibson är kopiöst bra på det, se framför allt Count Zero. Reynolds kommer undan med det.
En lönnmördare, en arkeolog och den opportunistiska besättningen på Nostalgia for Infinity tvingas att tillsammans lösa amarantinfolkets gåta, och lyckas även få ett svar på Fermis dito, allt detta i en närmare sexhundra sidor tjock bok med två uppföljare, som helt klart är aningen mer "hard" än mycket space opera, kräver påtaglig sinnesnärvaro av läsaren och otaktiskt nog är betydligt bättre i slutet än i början. En bok som börjar på tre av fem och via två av fem eskalerar till fyra, och precis i slutet, hela fem av fem, är dock läsvärd, då detta ger ett snittbetyg på tre och en halv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar