Star Maker av Olaf Stapledon

Som ett led i mitt försök att beta av de odödliga klassikerna läste jag nyss Star Maker. Maken till ambitiös litteratur är svår att hitta. Att avhandla hela universums historia, skapelsen, meningen, varelserna, viljorna och perspektiven är väl visserligen lättare att göra i ett skönlitterärt verk än i ett vetenskapligt, men hur det än är med den saken böjer jag nu huvudet i vördnad för Olaf Stapledon.

Boken har egentligen ingen handling i vanlig bemärkelse, utan är snarare en exposé över livet och dess plats i universum. Stapledons alter ego transcenderar på ett oförklarligt vis det jordiska och kroppsliga och far ut på en resa genom tid och rum. Det hela är svindlande. Han träffar universums olika invånare, humanoida, marina, planetära. Gud träffar han också, men inte den gud vi i västvärlden vanligen föreställer oss, utan en nyckfullt kreativ, nästan barnslig gud.

Star Maker innehåller fröet till Star Treks "prime directive" och något som påminner om vad som senare skulle komma att kallas dysonsfär, och är förmodligen den första boken jag skulle sätta i händerna på en science fictionförfattare med idétorka, och den sista boken som någonsin skulle filmatiseras.