Altered Carbon av Richard Morgan

Såvitt jag förstått är Morgan något av ett stjärnskott inom cyberpunkgenren, och jag fick honom rekommenderad av en av de anställda på världens bästa bokhandel. Sistnämnde sa något i stil med "som Gibson men mer action" och det tolkade jag såhär: "som Gibson men sämre". Att man är sämre än Gibson behöver ju absolut inte betyda att man är dålig, så jag köpte boken och läste den. Det var en märklig upplevelse.

Mer action alltså? Jag har aldrig läst en våldsammare bok. Redan de första sidorna var en explosion av extremt överdrivet och explicit våld, som fick mig att fundera på om inte författaren var fullkomligt skogstokig. Efter ett tag blev jag dock tvungen att motvilligt erkänna för mig själv att Morgan kombinerade sin motbjudande våldsfixering med en oerhörd språkbegåvning. Som sf-läsare är man ju ganska van vid att behöva se genom fingrarna på bristfälligt språkbruk och sterila karaktärer för att få behållning av de fantastiska idéer som ju är själva kärnan i spekulativ litteratur (se föregående inlägg), och när man får chansen att läsa en genuint välskriven sf-roman tar man den. Efterhand som jag läste visade sig även våldet fylla en funktion i berättelsen, som behandlar en framtid där människan närmast är odödlig, i bemärkelsen att hennes sinne och minnen kontinuerligt lagras i ett slags backup-fil. Människor byter kroppar som kläder.

Altered Carbon är Morgans debutroman, och skulle väl närmast kunna beskrivas som en hårdkokt noirdeckare i cyberpunkmiljö och huvudpersonen Takeshi Kovacs är en antihjälte av rang.

Mitt egentliga omdöme är enkelt: de två andra böckerna om Takeshi Kovacs ligger på min "att-läsa-hylla" och väntar. Liknelsen "som Gibson men mer action" köper jag till fullo, då det ju är fråga om synnerligen välskrivet framtidsvåld.