Distress av Greg Egan

Det är svårt att tro att en bok som ganska ingående probematiserar, kritiserar, kommenterar och ironiserar över så skilda ämnen som bioteknik, religion, ontologi, medicin, genus (sju olika, för att vara exakt), kunskapsteori, anarki och kapitalism, egentligen är en oerhört spännande och levande kvantmekanisk thriller, lika välskriven som provocerande, lika torr som hipp, och minst dubbelt så bra som denna mening är lång. Men så är det.

Jag tänker inte gå närmare in på vad boken handlar om, annat än att det är fråga om otroligt storslagen och väldigt hård sf med en polemisk udd riktad mot postmodern kunskapssyn, en hyllning till naturvetenskapen och att det var fullständigt överväldigande läsning. Egan tycks röra sig i gränslandet mellan cyber- postcyber- och biopunk, med ett lika genuint intresse för IT som för genmanipulering, könsbyten och medicin, men själva kärnan utgörs ändå av kosmologi och kvantmekanik. Boken är otroligt välskriven. Dialogen är ömsom tung, ömsom rapp och författaren skäms inte över att ge sig in i med skönlitterära mått mätt synnerligen krångliga vetenskapliga resonemang. Men ytterst är det fråga om en thriller där tiden rinner iväg och det som står på spel är av omätbar vikt.

Do Androids Dream of Electric Sheep? av Philip K. Dick

Det har redan skrivits hyllmeter om denna klassiker, och dessutom känner jag en viss missnöjdhet med det sätt på vilket jag skrivit om tidigare lästa böcker här, så jag väljer att istället lyfta fram några av de bästa citaten rörande djur, som finns att läsa i boken.


"I arranged it; I found the toad."

"Would a squirrel need that? An atmosphere of love? Because Buffy is doing fine, as sleek as an otter. I groom and comb him every other day."

"If I had killed you last night my goat would be alive now."

"What are the advantages to goats?"

"I've got three thou cash. How much is that family of rabbits over there?"

"Often times when you invest in an animal and take it home you find, some morning, that it's eaten something radioactive and died."

-----------

Jävlar vilken bok!

Altered Carbon av Richard Morgan

Såvitt jag förstått är Morgan något av ett stjärnskott inom cyberpunkgenren, och jag fick honom rekommenderad av en av de anställda på världens bästa bokhandel. Sistnämnde sa något i stil med "som Gibson men mer action" och det tolkade jag såhär: "som Gibson men sämre". Att man är sämre än Gibson behöver ju absolut inte betyda att man är dålig, så jag köpte boken och läste den. Det var en märklig upplevelse.

Mer action alltså? Jag har aldrig läst en våldsammare bok. Redan de första sidorna var en explosion av extremt överdrivet och explicit våld, som fick mig att fundera på om inte författaren var fullkomligt skogstokig. Efter ett tag blev jag dock tvungen att motvilligt erkänna för mig själv att Morgan kombinerade sin motbjudande våldsfixering med en oerhörd språkbegåvning. Som sf-läsare är man ju ganska van vid att behöva se genom fingrarna på bristfälligt språkbruk och sterila karaktärer för att få behållning av de fantastiska idéer som ju är själva kärnan i spekulativ litteratur (se föregående inlägg), och när man får chansen att läsa en genuint välskriven sf-roman tar man den. Efterhand som jag läste visade sig även våldet fylla en funktion i berättelsen, som behandlar en framtid där människan närmast är odödlig, i bemärkelsen att hennes sinne och minnen kontinuerligt lagras i ett slags backup-fil. Människor byter kroppar som kläder.

Altered Carbon är Morgans debutroman, och skulle väl närmast kunna beskrivas som en hårdkokt noirdeckare i cyberpunkmiljö och huvudpersonen Takeshi Kovacs är en antihjälte av rang.

Mitt egentliga omdöme är enkelt: de två andra böckerna om Takeshi Kovacs ligger på min "att-läsa-hylla" och väntar. Liknelsen "som Gibson men mer action" köper jag till fullo, då det ju är fråga om synnerligen välskrivet framtidsvåld.