måndag 24 oktober 2011

Starship Troopers av Robert A. Heinlein

Det var ta mig tusan på tiden att jag fick läst Starship Troopers. Om man helt bortser från att det är en fråga om ren och skär allmänbildning, så har en bunt goda vänner i flera år framhärdat i att rekommendera den, och bedyrat att den är bättre än filmen. Nu tyckte ju inte jag att det var något större fel på filmen. Visserligen var den ganska trivial, men vem säger nej till lite påkostat rymdkrig på vita duken?



Tidigare har jag bara läst Orphans in the Sky och Revolt 2090 av Heinleins penna. Förstnämnda var fabulös och sistnämnda läsvärd, och läsandet av Starship Troopers var ett led i avbetandet av en bunt klassiker som måste ha lästs av folk som inte vill göra alltför regelbundna sociala klavertramp.

Eftersom tillräckligt mycket skrivits om Starship Troopers redan gör jag bara ett kort konstaterande: Heinlein äger. Och varför skulle man behöva vara överens med en författare i hans fabulerande om vad som av vissa tros vara hans utopi när man kan njuta av tankeställande moralfilosofisk dialog och lite stellär action, lumpenromantik och coming-of-age-tankar ändå? Jag läste förresten Machiavelli med behållning också, trots att han är klart sämre på att behålla läsarens uppmärksamhet.

Och vad gäller filmatiseringen: det finns en lång lista över filmer med högre prioritet. Den börjar med Blade Runner, vilket påminner mig om en annan, i ännu högre grad filmatiserad författare som utgör en pinsam lucka i min sf-erfarenhet.

2 kommentarer:

  1. Även om boken tillhör hans adolescence-böcker har den en rätt viktig idé-politisk ståndpunkt, något som han även ger utryck för i andra böcker. Det man får gratis är värdelöst, det man får sträva efter eller förtjäna är något värt. Hela tankegången i boken är just att rösträtten (inte medborgerliga rättigheter) skall förtjänas, genom oavlönat och frivilligt självuppofrande arbete för samhället (till skillnad från värnplikt som var obligatoriskt).
    Han målar ut ett samhälle där samhällstjänst är ett krav för att få rösträtt, men samtidigt är det en rättighet att få göra det, om de så än må vara att plocka skräp. Hans moral är att om man har gett upp sin personliga välfärd i (2 år?) för sammhällets väl är man tillräckligt moraliskt mogen för att kunna besluta om hur samhället skall styras.
    Denna tankegång knyter an till det man i antiken kallade aristokrati (styrd av de bästa, numera betyder det något annat, meritokrati har mer den betydelsen nu), inga offentliga ämbeten skall vara avlönade, vi skall styras av de bästa, just för att de är de bästa och inte för att de vill dra finasiell nytta av sin position (jo jag är medveten om problemet med det upplägget, men det är en fin tanke som kommunisterna säger).

    SvaraRadera
  2. Saken är ju den att folk i gemen förmodligen skulle göra samhällstjänst motiverade av möjligheten att få inflytande och kunna bedriva politik, vissa för att de känner ett ansvar för samhället de är en del av, andra för att de vill manipulera det till sin fördel.

    SvaraRadera