I en framtid där Sverige i egenskap av ekonomiskt stabil och neutral välfärdsstat fått rollen som världsadministratör, som ett slags hela jordens Bryssel, skickas ett kolonisationsskepp i väg. Om planeten som är dess destination går att kolonisera kommer skeppet och dess besättning aldrig återvända till jorden. Om planeten är obeboelig kommer man vända tillbaka. Om det blir fråga om det sistnämnda kommer resan att ta omkring tio år, subjektiv tid, för besättningen, men då skeppet färdas nära ljusets hastighet för att nå sin avlägsna destination skulle en mycket längre tid än så ha passerat på jorden. I bästa fall skulle kolonisatörerna kunna ha turen att kunna träffa någon avlägsen släkting, kanske ett syskons eller en kusins barnbarn. Deras vänner och familj skulle med största sannolikhet vara döda sedan länge.
Nu inträffar varken eller: skeppets framdrivningssystem låser sig vid en accelleration på över 1 g och farten bara ökar...
Tau Zero är skriven med ett språk som till en början förbryllade mig något. Det tycktes klumpigt och ibland gammalmodigt. Meningsuppbyggnad och ordföljd stack mig inledningsvis i ögonen. Jag vande mig dock ganska snabbt och började uppskatta både dialoger, beskrivningar och vetenskapliga resonemang (dessa är det gott om i denna hard sf-klassiker, och de är väl godkända). En lustig detalj är att vissa av karaktärerna slänger sig med svenska ord (svenska språket har blivit ett slags lingua franca i och med Sveriges ledande roll).
Att följa den instängda besättningen i sitt hanterande av den minst sagt obekväma belägenheten, ta del av deras samtal, deras ångest, deras försök att liva upp stämningen och att på vetenskaplig väg klara ut situationen, var en läsupplevelse utöver det vanliga. Anderson har befolkat skeppet med ett intressant persongalleri och satt dom i en synnerligen intressant sits. Anderson uppvisar också den förundran inför universum som jag så högt skattar hos sf-författare.
Vid läsandet påmindes jag för övrigt om Arthur C. Clarkes A Fall of Moondust,* som jag i förbifarten också rekommenderar varmt. Tau Zero är den mindre torra av de två, och något av det bästa jag har läst på länge.
*A Fall of Moondust handlar också om personer som är instängda i en farkost i rymden, men i detta fall en månfarkost som sjunkit i ett sandhav. Min Clarke-favorit efter Rendezvous with Rama.
Att följa den instängda besättningen i sitt hanterande av den minst sagt obekväma belägenheten, ta del av deras samtal, deras ångest, deras försök att liva upp stämningen och att på vetenskaplig väg klara ut situationen, var en läsupplevelse utöver det vanliga. Anderson har befolkat skeppet med ett intressant persongalleri och satt dom i en synnerligen intressant sits. Anderson uppvisar också den förundran inför universum som jag så högt skattar hos sf-författare.
Vid läsandet påmindes jag för övrigt om Arthur C. Clarkes A Fall of Moondust,* som jag i förbifarten också rekommenderar varmt. Tau Zero är den mindre torra av de två, och något av det bästa jag har läst på länge.
*A Fall of Moondust handlar också om personer som är instängda i en farkost i rymden, men i detta fall en månfarkost som sjunkit i ett sandhav. Min Clarke-favorit efter Rendezvous with Rama.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar