The Stars My Destination gavs ut i Storbrittanien under titeln Tiger, Tiger (efter William Blakes berömda dikt The Tyger, som citeras i boken) och har i Sverige publicerats av Delta som Tigermannen. Boken kallas ibland för proto-cyberpunk, ibland för en fin parafras på Greven av Montechristo (som jag tråkigt nog inte läst).
Till och med i skuggan av läsningen av Tau Zero ter sig Besters mästerverk storslaget, episkt. Antihjälten till protagonist är det enda solida att hålla fast vid då man följer honom på en yttre och inre resa genom vansinne, hat, helvete och uppvaknande. Hans enda drivkraft är hämnd, och i sökandet efter denna tar han oss genom ett panorama av miljöer och situationer som ibland lockar mig till skratt, och ibland, i ärlighetens namn, gör mig snudd på mörkrädd och lätt illamående.
Redan på de första sidorna får vi veta att människan lärt sig att av egen kraft teleportera. Ta mig fan om inte det är något av det minst sensationella med boken.
Men visst, det känns ibland ganska uppenbart att The Stars My Destination skrevs för nästan 60 år sedan. Som Neil Gaiman poängterar i lovordet, förlåt förordet, så lämnas exempelvis en del åt läsarens fantasi - den del som även lämnades åt vår fantasi i femtiotalets hollywoodfilmer, men som inte gör det i dagens dito. För min del har jag inga problem med det. Vill man hetsa upp sig kan man ju kolla på Star Trek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar