Ursula Le Guin, del 1.5

"SF and fantasy slip under the wire a lot, you know? People just aren't looking for radical thought in a field the respectable critics define as escapist drivel. Some of it is escapist all right, but what it's escaping is the drivel of popular fiction and most TV and movies."

Läs mer.

Dhalgren av Samuel R. Delany

Många böcker, även många läsvärda böcker, skulle kunna beskrivas som ett förlopp där insikt är en funktion av tid, eller tillryggalagda sidor. Ibland är det svårt att säga om en bok varit läsvärd innan man läst sista sidan. Min personliga åsikt är att avslutningen på en roman är extremt viktig för romanens betydelse i stort.

Dhalgren framstår snarare som en uppåtgående spiral utan slut än som en linje som stiger mot ett klimax där mening, förståelse och koherens blir en ekande efterklang när orden tystnat. Dhalgren är nämligen så mycket en värld i sig själv, att det nästan tycks svårt att söka förståelse för den bortom volymens 800 sidor. Jag tror att jag skulle ha kunnat öppna boken på en helt godtycklig sida och läst till slutet, för att sedan läsa från början fram till sidan jag först slog upp. Med behållning.

En tegelsten av icke-linjär tid, icke-kausala skeenden, poesi och psykos. Språket är lika mycket ändamål som medel, och är, vid sidan om ras och sexualitet, något som diskuteras, förringas, hyllas och omformuleras omvartannat.

Efter att ha läst sista sidan bläddrade jag till första och tänkte att det enda vettiga vore att börja om från början. De flesta går och lägger sig i samma säng varje kväll, borstar tänderna framför samma badrumsspegel, äter frukost vid samma köksbord, kväll efter kväll, vecka efter vecka, år ut och år in.

*

Efter flera månaders inaktivitet här har en vän manat på mig att fortsätta. Jag har inte slutat att läsa sf. Jag har inte slutat att skriva heller.

Ursula K. Le Guin, andra delen, kommer att dyka upp någon gång i framtiden. Och jag har som sagt inte slutat läsa, så det finns material att ösa ur.

Dock överväger jag att omstrukturera detta mitt forum för sf-funderingar till något som är mer punk, mindre recensionsiriktat och mer fokuserat på tema snarare än bok/författare. Vi får se. Mina två och en halv läsare sitter som på nålar och väntar...

PS. Texten ovanför asterisken är ett skallande hyllningsrop till en bok som förvisso inte är problemfri, men som utan tvekan vidgat min syn på litteratur, sf och kanske verkligheten. Den enda disclaimer jag känner vore på sin plats är följande: jag har en fäbless för det långa, långsamma och obegripliga. DS.

Ursula K. Le Guin, första delen

Ursula K. Le Guin är en författare som får mig att vilja stanna upp i läsandet som när jag under en skogspromenad stannar till för att titta på en porlande bäck eller ett djur som hoppar över stigen, eller bara för att jag helt enkelt trivs i skuggan under ett träd eller vid en mossbeklädd klippa. Ibland läser jag samma mening två gånger. Inte för att jag inte tror mig ha förstått den, utan av samma anledning som jag ibland lyssnar på en bra låt två gånger i rad eller beställer samma öl en gång till trots att det finns både ett rikt utbud att tillgå och intresse för nya smakupplevelser.

Efter att ha läst några böcker ur hainishcykeln har jag fått intrycket att hennes böcker är stillsamma, ofta långsamma. Detta inte nödvändigtvis på grund av att händelseutvecklingen ibland är långsam, utan snarare för att varje mening, varje händelse, varje ord är vägt på guldvåg. Allt är relevant, och när det är på det viset får jag inte den där lätt stressade känslan av att författaren stjäl dyrbar tid från mig. Jag blir lugn. Jag litar på att nästa paragraf också kommer att vara värdefull.

Dessa intryck gör att jag vill skriva om hennes böcker med samma eftertanke som kännetecknar dem, vilket utan tvekan är en rejäl utmaning. Jag väljer att börja med dessa kortfattade observationer.

The Prefect av Alastair Reynolds

Jag är mycket kluven i min syn på Alastair Reynolds böcker. De första två jag läste (Revelation Space och Pushing Ice) visade båda prov på rent ut sagt fantastiska visioner och oerhört stämningsfulla miljöer och bilder, medans de befolkades av personer som i allmänhet pendlade mellan ointressanta och efterblivna. Likt förbannat kan jag inte låta bli att köpa hans böcker, för vad är mer eggande än en baksidetext som på några korta rader avlöjar att boken man håller i uppenbarligen är en av de mest eggande framtidsvisionerna som någonsin skrivits? Det är detta som tycks vara själva problemet med Reynolds: han har världens bästa idéer, han presenterar dem i en miljö som är lika delar cyberpunk, space opera och kallt vetenskaplig, och så låter han dessa svindlande världar befolkas av något slags dokusåpadeltagare. I Pushing Ice var detta problem ytterst påtagligt, men boken handlar om att en av Saturnus månar bryter sig ur omloppet och börjar färdas iväg från solsystemet, och folk som inte köper och läser en sådan bok är inte tillräkneliga. The Prefect, å andra sidan, lockade inte främst med att på baksidan ha ett litet titthål till en svindlande framtidsvärld, den boken köpte jag nämligen för att någon recensent i Publishers Weekly kommit att tänka på le Carré vid läsningen. Att den kostade tio kronor på Myrorna gjorde inte saken sämre.

The Prefect är till en början ett slags hårdkokt noirhistoria, där huvudpersonen Tom Dreyfus undersöker ett isolerat fall av valfusk, men proportionerna blir gradvis större och större och då det står klart att hundratals miljoner människors frihet och liv står på spel har boken förvandlats till en space opera-thriller som är synnerligen svår att lägga ifrån sig. Handlingen utspelar sig i samma universum som Revelation Space men gissningsvis något hundratal år tidigare, och Reynolds målar upp en detaljerad bild av ett högteknologiskt, demokratiskt samhälle under sin guldålder. Likheten med le Carré som noterats i Publishers Weekly torde vara den till stor del dialogdrivna handlingen, där ett mycket komlicerat nät av intriger gradvis nystas upp av en bister man. Nu är ju Reynolds inte en dialogskrivare av le Carrés rang, för le Carré är enligt min mening oöverträffad på det området, men i denna bok är intrigerandet, som jag tidigare irriterat mig på i Reynolds böcker, en integrerad del av handlingen och då blir dialogerna plötsligt riktigt intressanta.

Under handlingens gång får man inblickar i olika delar av ett mångfacetterat samhällssystem som rymmer allt mellan rent helvete och utopi och hålls samman av ett slags demokratisk-teknokratisk aparatur och organisation, till vilken Dreyfus är knuten i egenskap av polis. Hans uppgift är att skydda rösträtten och tillgången till den teknologi som möjliggör informationsutbyte, en uppgift som blir tagen till sin spets då det visar sig att ett försök att ta makten över hela samhället är på god väg att lyckas.

The Prefect är utan minsta tillstymmelse till tvekan det bästa jag hittills läst av Reynolds penna. De svagheter jag tidigare upplevt är som bortblåsta i denna bok, men alla styrkor är kvar. Boken rekommenderas varmt till alla som anser sig tillhöra kategorin "tillräkneliga".

Neanderthal Parallax av Robert J. Sawyer

Robert J. Sawyer tillhör den typ av författare vars skrivande föregås av enorma mängder research. Detta gör att han med självförtroende kan handskas med de mesta skilda ämnen på ett lättvindigt vis. I sin trilogi om ett parallellt universum där våra syskon neandertalarna blev den dominanta livsformen bedriver han obesvärat religionskritik, miljöaktivism, socioekonomisk samhällskritik, neuropsykologiska spekulationer, avancerade resonemang om genetik och genuskritik på ett mestadels direkt och underhållande vis. Detta gör han bland annat genom att kontrastera sitt tänkta neandertalarsamhälle mot vårt samhälle av idag, i en utopisk-dystopisk jämförelse där vår verklighet utan tvekan utgör den negativa polen. Samtidigt jämförs kulturen i grannländerna Kanada och USA, ej sällan med en polemisk udd riktad mot sistnämnda (författaren är kanadensare).

I trilogin, som tillhör den typ av trilogi där böckerna tillsammans utgör en roman snarare än tre, får vi följa Mary Vaughan, genetiker från Kanada. Efter att sprickan till neandertalarverkligheten öppnats som en bieffekt av ett experiment med kvantdatorer, arbetar Mary med att undersöka neandertalarnas DNA och blir på sikt väl förtrogen med deras samhälle och kultur. Den första neandertalaren vi kommer i kontakt med är fysikern Ponter Boddit som så att säga råkar trilla igenom då sprickan öppnar sig, och det är i mångt och mycket genom interaktionen mellan Ponter och Mary som deras och vårat samhälle jämförs och vårat kritiseras.

 Trilogin tillhör närmast kategorin kioskvältare, i det att författaren ser till att läsaren får sitt lystmäte av allt mellan romans och naturvetenskap och det med en rejäl dos spänning, men böckerna har inte högt underhållningsvärde på bekostnad av tänkvärt innehåll. Som sades ovan bedriver författaren samhällskritik på alla tänkbara nivåer, och detta oftast med besked. Oftast, som sagt, för ibland är det lite svårt att sätta fingret på hans agenda. Varför blir exempelvis Mary Vaughan våldtagen i början av sviten? Om poängen är att det skall utgöra ett spännande element i handlingen är det hela minst sagt smaklöst och skrämmande, men om det å andra sidan är en del av den samhällskritiska agenda författaren har, kan man fråga sig om han ändå inte klarat sig utan detta ganska problematiska grepp, eftersom en romankaraktär utan tvekan kan vara en trovärdig feminist utan att utsättas för extrema former av våld. Våldtäkten behövs verkligen inte för att legitimera den feministiska samhällskritik som är ett återkommande tema i boken. Vidare anser jag inte att den är nödvändig för att ge en psykologisk förklaring till varför Mary Vaughan gör något så radikalt som att bli förälskad i en neandertalare, eftersom huvudkaraktärens psykiska disposition för öppenhet mot det annorlunda utan tvekan skulle kunna uppnås genom mindre smaklösa litterära grepp.

Om man försöker bortse från nyss nämnda, obekväma och ganska smaklösa element, är det på det hela taget fråga om välskrivna och underhållande och till och med tänkvärda böcker fyllda med relevant samhällskritik och intressant vetenskaplig spekulation, men det har faktiskt inte varit helt lätt att se genom fingrarna i detta fall.

Återknytning

Eftersom jag negligerat att dela med mig av mina sf-funderingar under över ett halvårs tid inleder jag vad som förhoppningsvis är början på en period av sprudlande aktivitet med att återknyta till vissa tidigare verbala avyttringar.

NOVA SWING

För något år sedan skräv jag här om en handfull mer eller mindre samtida och flerfaldigt prisbelönta sf-författare, främst med syftet att egga mig själv till att läsa dem, eftersom jag de senaste åren mest sysslat med att beta av klassiker. En av de författare jag nämnde var M. John Harrison, som tilldelats en uppsjö främst brittiska priser för sin bok Nova Swing. Denna står nu på hedersplats i "läst-hyllan", i närheten av bröderna Strugatskijs Picknick vid vägkanten och Frederik Pohls Gateway. De tre böckerna, sina olikheter till trots, har nämligen åtminstone två saker gemensamt: de är några av de mest minnesvärda sf-romanerna jag läst, och de handlar om mer eller mindre marginaliserade och utsatta personer som av olika anledningar drivs att konfrontera sig själva i mötet med det fullkomligt annorlunda och okända. Nova Swing är skriven med ett mustigt och jordnära språk trots att den utspelar sig långt härifrån i både tid och rum. Boken är lika delar hårdkokt thriller, fatalistisk vardagsfilosofi, romans och vansinne.

NEANDERTHAL PARALLAX

Jag meddelade för ett tag sedan att den kanadensiske Robert J. Sawyers böcker om neandertalare blir man inte förbannad av att läsa, och har nu äntligen tagit itu med andra delen av tre, och den är hittills lika njutbar som första delen.

FÖR ÖVRIGT...

... har jag ägnat tiden för min nättystnad åt att läsa främst två författare: Ursula K. LeGuin och Philip K. Dick, men även Alfred Bester, Adam Roberts, China Mieville, Greg Egan och Brian Aldiss har hunnits med. Någon gång kan det hända att mer om detta nämns här. Som det ser ut nu har jag en hel del på den olästa hyllan, där står bland andra Connie Willis (som nämndes under ovan nämnda genomgång av samtida prisbelönta författare), Samuel R. Delany, Kate Wilhelm, Harry Harrison och Börje Crona.

Psykohistoria?

Under täcknamnet "cliodynamics".