Ancient Shores av Jack McDevitt

För något halvår sedan läste jag McDevitts debutroman The Hercules Text, och njöt i fulla drag av den vardagligt torra first contactberättelsen. Även Ancient Shores är ett exempel på jordnära hard sf och påminner vad gäller det stilistiska och dramaturgiska mycket om den herkuliska texten. Boken har ingen riktig huvudkaraktär, och nya viktiga personer dyker upp på löpande band, ofta med en enkel introduktion av typen "Klasse var lika svartsynt som han var lång, och med två skillsmässor i bagaget hade han börjat ägna sig mer åt sitt jobb än åt kärlekslivet". Oftast blir böcker, i mitt tycke, bättre ju färre personer som får vara huvudperson, men det finns givetvis undantag (i fantasy- och sf-litteraturen råder huvudpersonsinflation, och det klart att det blir bra då och då). Vad gäller det här specifika fallet så kommer McDevitt undan med att snarare skilldra ett enormt nyhetsflöde med många personliga inblickar. Det fungerar rätt så bra, men läsupplevelsen blir en smula objektivt kall.

Vad handlingen anbelangar skiljer sig Ancient Shores markant från den herkuliska texten. Det hela tar sin början då en lantbrukare hittar en synnerligen välbehållen segelbåt begravd i en åker. Segelbåten visar sig vid närmare undersökning vara gjord av ett för människan helt okänt kompositmaterial. Riktigt intressant blir det då man inser att området där fyndet gjorts för tiotusentals år sedan var täckt av vatten.

VALIS av Philip K. Dick

När jag skrev om Dicks Do Androids Dream of Electric Sheep valde jag att enbart citera ett fåtal passager rörande djur, som tagna ur sitt sammanhang syntes mig synnerligen underhållande. På så vis tillfredsstållde jag både min lata och  min humoristiska sida. VALIS är en väldigt annorlunda bok, men även här berörs frågor om identitet, verklighetens natur och fiktionens gränser. Även i detta fall väljer jag att fatta mig någorlunda kort, men några citat blir det inte.

På både det stilistiska och det narrativa planet är valis en ganska paranoid bok, där kaos och struktur om vartannat bildar en synnerligen mångfacetterad helhet. Ordnat strukturerade och numrerade filosofiska eller teologiska utsagor varvas med berättande som mer eller mindre på samma gång sker i både första och tredje person, referenser görs till både författarens vardag och religiösa skrifter. Det kan tyckas rörigt, men det är faktiskt fråga om en roman med allt från protagonister och kärlek till hot, hinder och problem att lösa.

Bokens huvudperson (eller kanske dess författare) försöker komma tillrätta med en gudomlig uppenbarelse (eller kanske hallucinationer), samtidigt som hans verklighet (eller kanske hallucinationer) mer och mer tycks bekräfta uppenbarelsernas innehåll. VALIS rör sig på teologins område, och behandlar både praktiska och teoretiska filosofiska frågor på ett både mer direkt och mer ärligt vis än förmodligen allt annat jag läst inom sf-genren, men författaren propagerar inte. Han ställer många frågor men erbjuder inga svar.

På det stora hela är VALIS ett gigantiskt frågetecken, bitvis spännande, bitvis jävligt roande. Det känns relevant, på ett diffust och undflyende vis, men detta ogreppbara är mer eggande än irriterande. Extremt inspirerande läsning. Denna bok kommer läsas om mer än en gång, så jag tackar den vän som gav mig den i födelsedagspresent.

Banditsynth

Två män i övre medelåldern som ser ut som skurkar och spelar musik som passar utmärkt när man lutar sig tillbaks med en Romulan Ale och betraktar himlavalvet.

Pushing Ice av Alastair Reynolds

Plötsligt lösgör sig en av Saturnus månar ur sitt omlopp och accellererar bort från solsystemet samtidigt som den så att säga ömsar skinn och visar sig vara artificiell. Rockhopper, en rymdfarkost specialiserad för gruvdrift på kometer, råkar befinna sig i närheten och beordras följa efter. Den flyende månen är det första konkreta beviset på utomjordiskt liv.

Hur man skall kritisera Pushing Ice är avhängigt av hur man väljer att definiera boken. Väljer man att betrakta den som space opera kan den beskrivas som sansad, seriös och intrigmättad, med vetenskapliga undertoner. Om man istället väljer att betrakta boken som sf av det hårdare slaget får vi en historia med utmärkta premisser, som tråkigt nog slarvas bort i ett virvarr av ränkspel, osannolika maktskiften och sentimentalt tjaffs. Annars kan man vara lite mindre rigorös, och betrakta boken som lika hård som operatisk, vilket tveklöst höjer upplevelsen. dessutom är författaren förtjänt av detta.

Reynolds huvudsakliga tillkortakommande gäller karaktärsutveckling, närmare bestämt det socialpsykologiska. Författarens intresse för Rockhoppers kapten Bella Lind och hennes vän och antagonist Svetlana Barseghian är tråkigt i sig då det flyttar fokus från en grundberättelse som är synnerligen intressant, men det egentliga problemet är att dessa karaktärers agerande är fullkomligt osannolikt, för att inte tala om övriga besättningsmedlemmars vilja att bli ledda av vad som i mina ögon framstår som fullkomligt inkompetenta ledare. Vidare är besättningens sätt att lösa tvister och interna problem minst lika krystade som medeltidsmässiga. Folk agerar överlag som en härlig blandning mellan hollywoodkarikatyrer och idioter. Med lite god vilja går det dock att se genom fingrarna på detta och njuta av författarens styrkor.

Ett annat problem är att författaren lämnar för lite osagt och drar ut på historien något så kopiöst att han trots nästan sexhundra sidor måste göra i mina ögon aningen godtyckliga och irriterande hopp framåt i tiden för att på bekostnad av kontinuiteten klämma in så mycket såpa som möjligt. Det påminner lite om hur Clarke gradvis abdikerar för Gentry Lee i uppföljarna till Rendezvous With Rama. Men det har också sina poänger, då Pushing Ice har ett bakomliggande storyelement som är viktigt.

Det finns styrkor, som antyddes ovan. Beskrivningarna av utomjordiskt liv är underbara, teknologiska och vetenskapliga visioner är skarpa och väcker framtidsdrömmar, den kalla, mörka rymdens tomhet är ständigt närvarande och slutligen måste jag poängtera att själva premissen om en bortflyende måne är helt jävla genial. Jag har i denna korta recension som vanligt råkat fokusera på det tråkiga. I ärlighetens namn var det en intressant och underhållande läsupplevelse.

Mitt tips till Reynolds är att dra ner på takten lite. Om han skrev hälften så många böcker på samma tid och använde hälften av tiden till att finputsa de sociala och psykologiska elementen, skulle hans böcker förmodligen bli mer eller mindre fulländade.

Segraren av Stanisliw Lem

Det är inte varje dag man läser en bok som inte skrivits av Martin Heidegger som är lika delar torr och djup på detta vis. Sedan är det ju alltid härligt med 60-talsspekulationer om nanobotar och artificiell evolution. Extremt njutbart, och slutet är enligt min ringa mening lika enkelt som abrubt och genialt.

Lem är jävligt konstig. Får återkomma till detta någon gång.

The Moon is a Harsh Mistress av den där Heinlein

I min ungdoms glada dagar läste jag Heinleins på svenska utgivna Revolt 2100, och kanske är det för att denna läsning inte lämnade några nämnvärda spår i mitt sinne, som jag inte fortsatt läsa Heinlein förrän nu. Några år senare snubblade jag över Orphans of the Sky, som väl var aningen intressantare. Starship Troopers, som jag läste för några månader sedan, tycktes mig främst underhållande, välskriven och lite lagom spännande. Det var uppenbart att den skrivits för en ungdomlig publik. Ibland kändes det som att författaren skrev läsaren på näsan, ibland var det en aning sentimentalt, men överdrivet simplifierat var det ändå inte.

Den libertarianska revolutionsromanen The Moon is a Harsh Mistress, däremot, tycks vara skriven för en aningen mognare publik, även om även den präglas av ett visst mått av härligt propagandistisk politisk bildningsiver. Detta är dock i min mening mest en parentes. Språket är extremt underhållande - månslangen är fantastisk - och den karga levnadsmiljön och människorna där är väldigt levande. Boken är nästan lika ambitiös som den revolution som huvudkaraktärerna (bland andra en medveten dator) planerar och genomför. Heinleins månbor är i mångt och mycket en symbol för fritänkande och frihetsanda, medans Jordens överhet symboliserar bakåtsträvande, trångsynthet och traditionalism.

För egen del har jag främst njutit av livfullheten, språket och den detaljrikedom med vilken de påhittiga revolutionärernas kamp skildras, men även de politiska tankarna bidrar förstås till att göra boken intressant - det kan ju vara bra att ha en politisk agenda när man med inlevelse skall beskriva ett fiktivt politiskt skeende.

Heinlein var en mycket bra författare. Det är är nog dags för mig att erkänna det.

Kunngörelse

När jag ogillar böcker är jag inte särskillt nyanserad i min kritik av dem, och när jag gillar dem är jag väldigt förlåtande mot eventuella tvivelaktiga element. Detta sagt angående föregående inlägg. Vidare måste jag påpeka följande: stackars den författare som jag råkade läsa efter att ha läst Distress. Det kanske inte framkom tillräckligt övertydligt i förförra inlägget, men den boken var så in i helvete bra att vad jag än hade läst efteråt, så hade det förmodligen bleknat i jämförelse.