Ursula K. Le Guin är en författare som får mig att vilja stanna upp i läsandet som när jag under en skogspromenad stannar till för att titta på en porlande bäck eller ett djur som hoppar över stigen, eller bara för att jag helt enkelt trivs i skuggan under ett träd eller vid en mossbeklädd klippa. Ibland läser jag samma mening två gånger. Inte för att jag inte tror mig ha förstått den, utan av samma anledning som jag ibland lyssnar på en bra låt två gånger i rad eller beställer samma öl en gång till trots att det finns både ett rikt utbud att tillgå och intresse för nya smakupplevelser.
Efter att ha läst några böcker ur hainishcykeln har jag fått intrycket att hennes böcker är stillsamma, ofta långsamma. Detta inte nödvändigtvis på grund av att händelseutvecklingen ibland är långsam, utan snarare för att varje mening, varje händelse, varje ord är vägt på guldvåg. Allt är relevant, och när det är på det viset får jag inte den där lätt stressade känslan av att författaren stjäl dyrbar tid från mig. Jag blir lugn. Jag litar på att nästa paragraf också kommer att vara värdefull.
Dessa intryck gör att jag vill skriva om hennes böcker med samma eftertanke som kännetecknar dem, vilket utan tvekan är en rejäl utmaning. Jag väljer att börja med dessa kortfattade observationer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar