Dhalgren av Samuel R. Delany

Många böcker, även många läsvärda böcker, skulle kunna beskrivas som ett förlopp där insikt är en funktion av tid, eller tillryggalagda sidor. Ibland är det svårt att säga om en bok varit läsvärd innan man läst sista sidan. Min personliga åsikt är att avslutningen på en roman är extremt viktig för romanens betydelse i stort.

Dhalgren framstår snarare som en uppåtgående spiral utan slut än som en linje som stiger mot ett klimax där mening, förståelse och koherens blir en ekande efterklang när orden tystnat. Dhalgren är nämligen så mycket en värld i sig själv, att det nästan tycks svårt att söka förståelse för den bortom volymens 800 sidor. Jag tror att jag skulle ha kunnat öppna boken på en helt godtycklig sida och läst till slutet, för att sedan läsa från början fram till sidan jag först slog upp. Med behållning.

En tegelsten av icke-linjär tid, icke-kausala skeenden, poesi och psykos. Språket är lika mycket ändamål som medel, och är, vid sidan om ras och sexualitet, något som diskuteras, förringas, hyllas och omformuleras omvartannat.

Efter att ha läst sista sidan bläddrade jag till första och tänkte att det enda vettiga vore att börja om från början. De flesta går och lägger sig i samma säng varje kväll, borstar tänderna framför samma badrumsspegel, äter frukost vid samma köksbord, kväll efter kväll, vecka efter vecka, år ut och år in.

*

Efter flera månaders inaktivitet här har en vän manat på mig att fortsätta. Jag har inte slutat att läsa sf. Jag har inte slutat att skriva heller.

Ursula K. Le Guin, andra delen, kommer att dyka upp någon gång i framtiden. Och jag har som sagt inte slutat läsa, så det finns material att ösa ur.

Dock överväger jag att omstrukturera detta mitt forum för sf-funderingar till något som är mer punk, mindre recensionsiriktat och mer fokuserat på tema snarare än bok/författare. Vi får se. Mina två och en halv läsare sitter som på nålar och väntar...

PS. Texten ovanför asterisken är ett skallande hyllningsrop till en bok som förvisso inte är problemfri, men som utan tvekan vidgat min syn på litteratur, sf och kanske verkligheten. Den enda disclaimer jag känner vore på sin plats är följande: jag har en fäbless för det långa, långsamma och obegripliga. DS.