Jag är mycket kluven i min syn på Alastair Reynolds böcker. De första två jag läste (Revelation Space och Pushing Ice) visade båda prov på rent ut sagt fantastiska visioner och oerhört stämningsfulla miljöer och bilder, medans de befolkades av personer som i allmänhet pendlade mellan ointressanta och efterblivna. Likt förbannat kan jag inte låta bli att köpa hans böcker, för vad är mer eggande än en baksidetext som på några korta rader avlöjar att boken man håller i uppenbarligen är en av de mest eggande framtidsvisionerna som någonsin skrivits? Det är detta som tycks vara själva problemet med Reynolds: han har världens bästa idéer, han presenterar dem i en miljö som är lika delar cyberpunk, space opera och kallt vetenskaplig, och så låter han dessa svindlande världar befolkas av något slags dokusåpadeltagare. I Pushing Ice var detta problem ytterst påtagligt, men boken handlar om att en av Saturnus månar bryter sig ur omloppet och börjar färdas iväg från solsystemet, och folk som inte köper och läser en sådan bok är inte tillräkneliga. The Prefect, å andra sidan, lockade inte främst med att på baksidan ha ett litet titthål till en svindlande framtidsvärld, den boken köpte jag nämligen för att någon recensent i Publishers Weekly kommit att tänka på le Carré vid läsningen. Att den kostade tio kronor på Myrorna gjorde inte saken sämre.
The Prefect är till en början ett slags hårdkokt noirhistoria, där huvudpersonen Tom Dreyfus undersöker ett isolerat fall av valfusk, men proportionerna blir gradvis större och större och då det står klart att hundratals miljoner människors frihet och liv står på spel har boken förvandlats till en space opera-thriller som är synnerligen svår att lägga ifrån sig. Handlingen utspelar sig i samma universum som Revelation Space men gissningsvis något hundratal år tidigare, och Reynolds målar upp en detaljerad bild av ett högteknologiskt, demokratiskt samhälle under sin guldålder. Likheten med le Carré som noterats i Publishers Weekly torde vara den till stor del dialogdrivna handlingen, där ett mycket komlicerat nät av intriger gradvis nystas upp av en bister man. Nu är ju Reynolds inte en dialogskrivare av le Carrés rang, för le Carré är enligt min mening oöverträffad på det området, men i denna bok är intrigerandet, som jag tidigare irriterat mig på i Reynolds böcker, en integrerad del av handlingen och då blir dialogerna plötsligt riktigt intressanta.
Under handlingens gång får man inblickar i olika delar av ett mångfacetterat samhällssystem som rymmer allt mellan rent helvete och utopi och hålls samman av ett slags demokratisk-teknokratisk aparatur och organisation, till vilken Dreyfus är knuten i egenskap av polis. Hans uppgift är att skydda rösträtten och tillgången till den teknologi som möjliggör informationsutbyte, en uppgift som blir tagen till sin spets då det visar sig att ett försök att ta makten över hela samhället är på god väg att lyckas.
The Prefect är utan minsta tillstymmelse till tvekan det bästa jag hittills läst av Reynolds penna. De svagheter jag tidigare upplevt är som bortblåsta i denna bok, men alla styrkor är kvar. Boken rekommenderas varmt till alla som anser sig tillhöra kategorin "tillräkneliga".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar