William Gibson, med anledning av förra inlägget

Ett ärkeexempel på en författare som tycks ha gett upp inte det optimistiska (för han var aldrig överdrivet optimistisk), men det visionära över huvud taget, liksom resignerat konstaterat att framtiden är död, är William Gibson. Han tycks ha känt sig tvingad att erkänna att vi har hunnit ikapp framtiden, framtiden är här och nu, jag slänger det visionära åt sidan och koncentrerar mig på att skriva reklamromaner å Apples räkning istället. Detta har lett till att han istället för att vara med och definiera begrepp som cool, hip, sf och framtiden, har börjat försöka sätta fingret på fåniga hipstergeektrender och skapa litteratur av det.

Skämt åsido. William Gibson är fortfarande en gigant utan dess like. Han problematiserar dagens samhälle och det nuvarande teknologiska tillståndet samt våran attityd i förhållande till det hela. Men trots att han fortfarande skriver synnerligen läsvärda böcker, var han klart skarpare som analytisk visionär än som visionär analytiker.