Jag har nyss inhandlat sf-antologin Shine, med optimistisk sf som utspelar sig i en nära framtid. I mina ögon ter sig optimistisk sf som något som hör femtiotalet till. Ingen skriver väl idag på temat "det blir så härligt om ett tiotal år, då alla har varsin robot" eller "vad underbart med ett kylskåp som lagar mat". Att dregglande fantisera om dörrar som öppnas per automatik, portabla kommunikationsapparater och datorer man kan prata med hör till historien, men många samtida sf-författare tycks ha svårt att släppa dessa numera vardagliga koncept. Som om dagens vardagliga bekvämligheter vore de sista teknologiska landvinningarna att se fram emot. Som om det bara kunde gå utför, nu när mobiltelefonerna äntligen blivit en del av vardagen. För är det inte så att cirka 90% av all sf som skrivs idag är mer eller mindre dystopisk?
Jag har ännu inte börjat läsa Shine, men jag har stora förhoppningar om att den kommer visa dels att det fortfarande finns hoppfulla sf-författare, dels att det går att skriva optimistisk sf utan att falla tillbaka till det tillstånd av naivt, femtiotalsmässigt framtidsdrömmande som exemplifieras så bra i Donald Fagens ironiska, mästerliga och aningen sliskiga hit I.G.Y.
Jag har ännu inte börjat läsa Shine, men jag har stora förhoppningar om att den kommer visa dels att det fortfarande finns hoppfulla sf-författare, dels att det går att skriva optimistisk sf utan att falla tillbaka till det tillstånd av naivt, femtiotalsmässigt framtidsdrömmande som exemplifieras så bra i Donald Fagens ironiska, mästerliga och aningen sliskiga hit I.G.Y.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar