Plötsligt lösgör sig en av Saturnus månar ur sitt omlopp och accellererar bort från solsystemet samtidigt som den så att säga ömsar skinn och visar sig vara artificiell. Rockhopper, en rymdfarkost specialiserad för gruvdrift på kometer, råkar befinna sig i närheten och beordras följa efter. Den flyende månen är det första konkreta beviset på utomjordiskt liv.
Hur man skall kritisera Pushing Ice är avhängigt av hur man väljer att definiera boken. Väljer man att betrakta den som space opera kan den beskrivas som sansad, seriös och intrigmättad, med vetenskapliga undertoner. Om man istället väljer att betrakta boken som sf av det hårdare slaget får vi en historia med utmärkta premisser, som tråkigt nog slarvas bort i ett virvarr av ränkspel, osannolika maktskiften och sentimentalt tjaffs. Annars kan man vara lite mindre rigorös, och betrakta boken som lika hård som operatisk, vilket tveklöst höjer upplevelsen. dessutom är författaren förtjänt av detta.
Reynolds huvudsakliga tillkortakommande gäller karaktärsutveckling, närmare bestämt det socialpsykologiska. Författarens intresse för Rockhoppers kapten Bella Lind och hennes vän och antagonist Svetlana Barseghian är tråkigt i sig då det flyttar fokus från en grundberättelse som är synnerligen intressant, men det egentliga problemet är att dessa karaktärers agerande är fullkomligt osannolikt, för att inte tala om övriga besättningsmedlemmars vilja att bli ledda av vad som i mina ögon framstår som fullkomligt inkompetenta ledare. Vidare är besättningens sätt att lösa tvister och interna problem minst lika krystade som medeltidsmässiga. Folk agerar överlag som en härlig blandning mellan hollywoodkarikatyrer och idioter. Med lite god vilja går det dock att se genom fingrarna på detta och njuta av författarens styrkor.
Ett annat problem är att författaren lämnar för lite osagt och drar ut på historien något så kopiöst att han trots nästan sexhundra sidor måste göra i mina ögon aningen godtyckliga och irriterande hopp framåt i tiden för att på bekostnad av kontinuiteten klämma in så mycket såpa som möjligt. Det påminner lite om hur Clarke gradvis abdikerar för Gentry Lee i uppföljarna till Rendezvous With Rama. Men det har också sina poänger, då Pushing Ice har ett bakomliggande storyelement som är viktigt.
Det finns styrkor, som antyddes ovan. Beskrivningarna av utomjordiskt liv är underbara, teknologiska och vetenskapliga visioner är skarpa och väcker framtidsdrömmar, den kalla, mörka rymdens tomhet är ständigt närvarande och slutligen måste jag poängtera att själva premissen om en bortflyende måne är helt jävla genial. Jag har i denna korta recension som vanligt råkat fokusera på det tråkiga. I ärlighetens namn var det en intressant och underhållande läsupplevelse.
Mitt tips till Reynolds är att dra ner på takten lite. Om han skrev hälften så många böcker på samma tid och använde hälften av tiden till att finputsa de sociala och psykologiska elementen, skulle hans böcker förmodligen bli mer eller mindre fulländade.
Reynolds huvudsakliga tillkortakommande gäller karaktärsutveckling, närmare bestämt det socialpsykologiska. Författarens intresse för Rockhoppers kapten Bella Lind och hennes vän och antagonist Svetlana Barseghian är tråkigt i sig då det flyttar fokus från en grundberättelse som är synnerligen intressant, men det egentliga problemet är att dessa karaktärers agerande är fullkomligt osannolikt, för att inte tala om övriga besättningsmedlemmars vilja att bli ledda av vad som i mina ögon framstår som fullkomligt inkompetenta ledare. Vidare är besättningens sätt att lösa tvister och interna problem minst lika krystade som medeltidsmässiga. Folk agerar överlag som en härlig blandning mellan hollywoodkarikatyrer och idioter. Med lite god vilja går det dock att se genom fingrarna på detta och njuta av författarens styrkor.
Ett annat problem är att författaren lämnar för lite osagt och drar ut på historien något så kopiöst att han trots nästan sexhundra sidor måste göra i mina ögon aningen godtyckliga och irriterande hopp framåt i tiden för att på bekostnad av kontinuiteten klämma in så mycket såpa som möjligt. Det påminner lite om hur Clarke gradvis abdikerar för Gentry Lee i uppföljarna till Rendezvous With Rama. Men det har också sina poänger, då Pushing Ice har ett bakomliggande storyelement som är viktigt.
Det finns styrkor, som antyddes ovan. Beskrivningarna av utomjordiskt liv är underbara, teknologiska och vetenskapliga visioner är skarpa och väcker framtidsdrömmar, den kalla, mörka rymdens tomhet är ständigt närvarande och slutligen måste jag poängtera att själva premissen om en bortflyende måne är helt jävla genial. Jag har i denna korta recension som vanligt råkat fokusera på det tråkiga. I ärlighetens namn var det en intressant och underhållande läsupplevelse.
Mitt tips till Reynolds är att dra ner på takten lite. Om han skrev hälften så många böcker på samma tid och använde hälften av tiden till att finputsa de sociala och psykologiska elementen, skulle hans böcker förmodligen bli mer eller mindre fulländade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar