The Moon is a Harsh Mistress av den där Heinlein

I min ungdoms glada dagar läste jag Heinleins på svenska utgivna Revolt 2100, och kanske är det för att denna läsning inte lämnade några nämnvärda spår i mitt sinne, som jag inte fortsatt läsa Heinlein förrän nu. Några år senare snubblade jag över Orphans of the Sky, som väl var aningen intressantare. Starship Troopers, som jag läste för några månader sedan, tycktes mig främst underhållande, välskriven och lite lagom spännande. Det var uppenbart att den skrivits för en ungdomlig publik. Ibland kändes det som att författaren skrev läsaren på näsan, ibland var det en aning sentimentalt, men överdrivet simplifierat var det ändå inte.

Den libertarianska revolutionsromanen The Moon is a Harsh Mistress, däremot, tycks vara skriven för en aningen mognare publik, även om även den präglas av ett visst mått av härligt propagandistisk politisk bildningsiver. Detta är dock i min mening mest en parentes. Språket är extremt underhållande - månslangen är fantastisk - och den karga levnadsmiljön och människorna där är väldigt levande. Boken är nästan lika ambitiös som den revolution som huvudkaraktärerna (bland andra en medveten dator) planerar och genomför. Heinleins månbor är i mångt och mycket en symbol för fritänkande och frihetsanda, medans Jordens överhet symboliserar bakåtsträvande, trångsynthet och traditionalism.

För egen del har jag främst njutit av livfullheten, språket och den detaljrikedom med vilken de påhittiga revolutionärernas kamp skildras, men även de politiska tankarna bidrar förstås till att göra boken intressant - det kan ju vara bra att ha en politisk agenda när man med inlevelse skall beskriva ett fiktivt politiskt skeende.

Heinlein var en mycket bra författare. Det är är nog dags för mig att erkänna det.