Som framgått tidigare så håller jag på att beta av en del av klassikerna, och Ender's Game kvalificerar onekligen som en sådan. Den har belönats med en Nebula Award och en Hugo Award, den har översatts till 28 språk och den håller på att filmatiseras. Eftersom jag förmodligen utan större problem skulle kunna komma på åtminstone ett femtiotal sf-klassiker folk borde läsa först, och egentligen inte rekommenderar boken annat än som insikt i vad som sedan mitten av åttiotalet tydligen tilltalat världens sf-läsare, tänker jag nedan kommentera den utan att ta hänsyn till eventuella blivande läsare av boken. Jag tänker inte gå igenom storyn i detalj, men en liten SPOILER ALERT kan vara på sin plats. Folk som inte läst Ender's Game kommer dock måhända att finna nedanstående rader aningen kryptiska, men det ger jag fan i. Eftersom själva storyn inte är särskillt intressant eller relevant orkar jag inte detaljbeskriva den. För en redogörelse för detta, se här.
Ender's Game handlar om en liten pojke som på ett överbefolkat jordklot på grund av olyckliga omständigheter och mer eller mindre mot sin vilja tvingas att under extremt intensiva och hetsiga former utbildas till elitsoldat och sedan officer. Han är det enda hoppet, den ende som tros kunna rädda mänskligheten i det tredje kriget mot illasinnade insektoida utomjordingar. Han är ett underbarn, men han är kortväxt och mobbad. Hans bror, också ett underbarn, är psykiskt störd och vill döda honom. Enders skolkamrater jävlas med Ender, så han slår ihjäl en av dem. Detta utgör på sätt och vis det sista provet Ender ställs inför, som avgör huruvida han skall få bli militär eller inte.
Ender skickas bort från jorden till en rymdstation där han under några år tränas i strid, slår ihjäl en pojke som mobbar honom, blir en naturlig ledare och vinner varje stridssimulation galant, för att sedan skickas till officersskola, där han blir lurad att han fortsätter träna simulationer, nu som ledare för rymdflottan, medans han egentligen leder den sista striden mot rymdinsekterna och dödar samtliga.
Boken är skriven på ett såpass skickligt vis att man dels orkar ta sig igenom den, dels i viss mån bibehåller sin sympati för den bitvis kallsinnige, bitvis duktige, bitvis plågade huvudpersonen. Ju fler illdåd Ender lyckas göra med läsarens respekt i behåll, desto mindre respekt får jag för författaren. Visserligen försöker författaren få det att framstå som om Ender är ett offer för olyckliga omständigheter, men varför vill han att läsaren skall ha respekt för någon som tar sig fram genom livet genom ömsom gnäll, ömsom övervåld, ömsom hårt arbete? Om boken är ämnad för unga läsare (vilket jag misstänker), kan man förstå tilltaget med att skildra en utsatt persons styrkor (mycket vanligt i ungdomslitteratur), och jag kan förstå det strategiska i att låta huvudpersonen vara ett underbarn med svagheter. Ibland känns det som att läsa "Harry Potter in Space" Men det är fanimej inte en bok jag kommer sätta i händerna på min förtfödde/-födda.
Till en början ter sig boken ganska lovande, men själva finalen, då Ender inser att han ovetandes har utplånat insekterna, är omåttligt forcerad. "Insekterna kan bara besegras av någon som har barnasinnet kvar, bla bla bla..." Egentligen känns det som att bokens sista fjärdedel, från det att Ender hamnar på officersskola, är skriven av en författare som tröttnat och vill avsluta sitt projekt snabbast möjligt. Som en summering istället för en berättelse. Man blir jävligt besviken. Liksom Ender känner man sig lurad. De första tre fjärdedelarna av boken är om inte moraliskt försvarbara eller särskillt givande i alla fall både ganska spännande och underhållande. Dessutom målar Card upp en ganska tidig och intressant vision av internet och surfplattor, som för en läsare av idag inte alls känns särskillt förlegad.
Att Orson Scott Card hatar homosexuella och en gång tydligen hävdat att homosexuella borde fråntas sina medborgerliga rättigheter är väl ett moraliskt och etiskt ställningstagande av samma minst sagt dubiösa slag som hans litterära agenda. Att han råkar vara mormon är ingen ursäkt. Boken får tummen ner, trots att den i början tycktes minst sagt lovande. Elementet av sf är hyffsat kvalitativt. Vad storyn anbelangar så suger den som helhet betraktad. Vad gäller trovärdighet och relevans så kan Card dra en runsten eller trilobit eller något annat jävligt gammalt över sig.
Slutomdöme: jag ångrar inte att jag läste boken, men om ni, eventuella läsare, inte läst den, så finns det en uppsjö mer intressanta och relevanta sf-böcker att ta itu med först.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar