Baksidetexten på min pocketutgåva utgjörs endast av en beskrivning av ringvärldens dimensioner, och dåligt förberedd som jag var förväntade jag mig något torrt och hårt, vilket ledde till att jag läste Ringworld med en aningen skeptisk attityd. För nu när jag tänker efter utgör boken ett riktigt ärkeexempel på space opera (vilket visserligen inte behöver vara något negativt). Storskaliga interplanetära konflikter hägrar i bakgrunden, tvåhövdade aliens manipulerar jordisk politik och kåta kvinnoparodier utgör förströelse för bokens sliskige huvudperson, Louis Wu, som tack vare odödlighetsdrogen boosterspice i bokens inledning firar sin tvåhundrade födelsedag.
En sällsam grupp bestående av huvudpersonen, en kzin (en enorm krigarkatt) och en Piersons's Puppeteer (ovan nämnda tvåhövdade varelse) och människan Teela Brown ger sig iväg för att undersöka vad som visar sig vara en enorm, ringformad, artificiell värld. Givetvis landar de på ringen och får problem med att ta sig därifrån.
Ringworld är full av goda idéer, först och främst själva ringvärldskonceptet, men det som fascinerar mig mest är nog Teela Browns framavlade tur (ett resultat av att puppeteers lagt sig i den överbefolkade jordens familjeplaneringspolitik).
Till stor del upplevde jag Ringworld som en hyffsad rymdfantasyroman, full av idéer som skulle kunna ha lyfts till en mycket intressantare nivå av en mindre pulpig författare. Det är alldeles för mycket "quest" över det hela, som när man spelade bordsrollspel i sin ungdom. Underhållande utan tvekan, men inget jag kommer läsa igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar