Evig exil

För snart femton år sedan läste jag på en god väns rekommendation Dénis Lindbohms Evig exil, och har sedan dess varit en hängiven läsare av science fiction i allmänhet och Lindbohm i synnerhet. Boken handlar, som så många av Lindbohms sf-romaner, om människans möte med en högst främmande civilisation. Människans etiska och moraliska tillkortakommanden synliggörs i hennes kamp för att få till stånd ett ömsesidigt utbyte med främlignarna, som själva inte alls tycks vara intresserade av en närmare bekantskap. Medans de jordiska representanternas desperation tar överhanden och kontaktförsöken eskalerar till hot och slutligen krigshandlingar har den svenske socialpsykologen Jan-Erik Zandersson mot alla odds faktiskt lyckats ta kontakt. Han blir den enda människan som får ta del av främlingarnas hemligheter.

Som är kutym i Lindbohms seriösare sf-romaner (han har även skrivit bland annat space opera), är bokens huvudperson en representant för de "mjuka" vetenskaperna, och boken utgör snarare ett exempel på soft sf än hard sf, även om en del vetenskaplig spekulation förekommer.

Berrättarstilen är vardagligt enkel och kryddad med en lagom dos humor. Slutet är magnifikt och huvudpersonens väg dit kantas av fascination, desperation, ensamhet, uppgivenhet och insikt. Som ett hommage till Lindbohm, som lämnade oss för på dagen sex år sedan, lånar jag titeln på en av hans bästa böcker till denna blogg.