När jag skrev om Dicks Do Androids Dream of Electric Sheep valde jag att enbart citera ett fåtal passager rörande djur, som tagna ur sitt sammanhang syntes mig synnerligen underhållande. På så vis tillfredsstållde jag både min lata och min humoristiska sida. VALIS är en väldigt annorlunda bok, men även här berörs frågor om identitet, verklighetens natur och fiktionens gränser. Även i detta fall väljer jag att fatta mig någorlunda kort, men några citat blir det inte.
På både det stilistiska och det narrativa planet är valis en ganska paranoid bok, där kaos och struktur om vartannat bildar en synnerligen mångfacetterad helhet. Ordnat strukturerade och numrerade filosofiska eller teologiska utsagor varvas med berättande som mer eller mindre på samma gång sker i både första och tredje person, referenser görs till både författarens vardag och religiösa skrifter. Det kan tyckas rörigt, men det är faktiskt fråga om en roman med allt från protagonister och kärlek till hot, hinder och problem att lösa.
Bokens huvudperson (eller kanske dess författare) försöker komma tillrätta med en gudomlig uppenbarelse (eller kanske hallucinationer), samtidigt som hans verklighet (eller kanske hallucinationer) mer och mer tycks bekräfta uppenbarelsernas innehåll. VALIS rör sig på teologins område, och behandlar både praktiska och teoretiska filosofiska frågor på ett både mer direkt och mer ärligt vis än förmodligen allt annat jag läst inom sf-genren, men författaren propagerar inte. Han ställer många frågor men erbjuder inga svar.
På det stora hela är VALIS ett gigantiskt frågetecken, bitvis spännande, bitvis jävligt roande. Det känns relevant, på ett diffust och undflyende vis, men detta ogreppbara är mer eggande än irriterande. Extremt inspirerande läsning. Denna bok kommer läsas om mer än en gång, så jag tackar den vän som gav mig den i födelsedagspresent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar